Tack för att ni stöttar, för era gilla-markeringar, ert engagemang och alla härliga kommentarer, samt följer mina berättelser. Ett särskilt stort tack från mig och mina fem katter för alla Swish-bidrag!
Dela gärna berättelserna vidare på sociala medier det uppskattas verkligen av författaren!
Efter sjukhusvistelsen kände Karin sig bättre och hade tänkt sätta igång med de vanliga sysslorna direkt på morgonen.
Men när hon vaknade kände hon ett oväntat inre motstånd.
Hennes man, Björn, var redan i full gång med morgongympan.
Han har alltid varit aktiv, och även som pensionär håller han fast vid sina rutiner. Varje morgon gör han ett program med övningar för att hålla lederna i schack.
Karin brukade alltid börja med att ta hand om katten Majsan att rensa hennes låda.
Efteråt gav hon både katten Majsan och den trogna lilla hunden Smulan deras frukost, städade upp i hallen och köket efter nattens fyrbenta räder, och skyndade sig ut på morgonpromenad med Smulan.
På dagarna och kvällarna brukade de promenera längre tillsammans med Björn, njutande av lugnet i slottsparken. Men på morgnarna, medan han tog hand om kroppen, skötte Karin allt annat.
Hon kom hem igen snabbt, för att hinna laga deras vanliga, enkla frukost: kvarg med honung och torkad frukt, kesoplättar eller kanske omelett, kokt ägg eller äggröra.
Karin brukade se det som sin egen sorts morgongympa, men sedan läkarna på sjukhuset sett hennes schema hade de insisterat på riktig träning inget hushållsarbete i världen kunde ersätta fysisk rörelse.
När Björn var klar med sin ledövningar bäddade han ofta sängen gärna med ett litet missnöjt mutter: Det här är faktiskt inget manligt jobb, och klagade över att allt ansvar hemma vilade på honom. Två gånger i veckan körde han tvätten, dammsög, och påpekade ibland syrligt att Karin som vanligt inte hann göra det ordentligt.
Till sist brukade han diska frukosttallrikarna och ansåg att han därmed hjälpt Karin till max.
Efter frukost började Karin med lunchen och satte sig sedan vid datorn.
Sedan hon gått i pension hade hon börjat extrajobba lite över nätet, helst för att slippa vrida och vända på varje krona.
Björn tyckte hennes extrajobb var lite löjliga och att hennes intresse för nya kläder bara var onödigt slöseri garderoberna var ju redan proppfulla!
Oftast gav Karin vika för honom och sa inte emot.
Hon brydde sig inte särskilt om kläder, speciellt eftersom Björn ofta berömde hur fint hon såg ut jämfört med deras jämnåriga vänner. Och när han köpte ännu en skruvdragare den tredje i ordningen eller något annat märkligt, och betalade med hennes löjliga extraintjänade pengar, lät hon det passera.
Men hennes plötsliga sjukdom förändrade allt, så mycket att hon själv nästan blev rädd…
Allt hade börjat när hon svimmat på väg till Konsum. Ambulans fick köra henne till akuten.
Läkarna blev förvånade att hon ens orkade ta sig fram själv hennes prover var verkligen dåliga.
Till och med Björn blev rädd när han såg henne så blek, fastkopplad vid dropp, första gången han fick besöka henne. Väl hemma försökte han klara sig själv, och blev förvånad över hur mycket han faktiskt behövde göra.
Han längtade verkligen tills Karin blev utskriven. För han älskade henne uppriktigt, och oroade sig mycket.
De första dagarna hemma vilade hon som läkarna sagt. Björn hjälpte till och frågade då och då:
Nå, Karin, mår du bättre? Inte helt än? Men du ser mycket friskare ut nu än där på sjukhuset!
Och han skrattade:
Du får inte bara ligga still då blir du stel. Det är dags att komma igång med vardagen igen…
Karin höll till viss del med, men idag vaknade hon utan minsta lust att kasta sig in i hushållsbestyren.
Hon såg på Björn som satt där med sitt sammanbitna fokus och lyfte armar och ben han förväntade sig att även hon skulle börja med sina vanliga sysslor.
För första gången på länge såg hon honom inte som den omtänksamma mannen. Istället såg hon en människa som, utan att riktigt fatta det själv, åter försökte lägga en för tung börda på henne.
Ett starkt inre nej växte.
Orden hon fick höra från läkaren på sjukhuset ekade i minnet, med all sin oro och allvar:
Du tar inte hand om dig själv, och du har vant maken vid att tro att allt är enkelt för dig. Han tror du aldrig blir trött, för du gör så mycket och klagar aldrig. Du kom in med ambulans med svår blodbrist! Dina värden låg tre gånger under det normala. Vill du fortsätta leva?
På sjukhuset fick hon blodtransfusion hela fem gånger, tills proverna blivit normala.
Det var första gången för henne, och Karin tittade fascinerat på blodet som flödade genom slangarna in i venen.
Tänk att hon nu hade blod från fem helt okända människor i sig. De hade räddat hennes liv. Kanske var det därför hon börjat förändras?
Efter att hon kommit hem upptäckte hon förvånat att hon inte längre kände sig tvungen att sätta maken först.
Visst älskade hon Björn, och han gjorde ändå mycket hemma betydligt mer än många andra män i deras ålder. Men han hade en tendens att överskatta sitt eget och underskatta hennes bidrag.
Tidigare hade Karin ofta haft överseende med det där, för hon var snäll till naturen. Men nu hade något förändrats inuti.
Hon kände plötsligt lust att göra sådant som gav henne glädje, som att spela på det där gamla pianot som mest stått och samlat damm, eller kanske något annat ännu oupptäckt.
Hon reste sig och började, tillsammans med Björn, göra några övningar. Han tittade förvånat på henne och sa:
Har de skruvat om dig på sjukan, Karin? Ska du börja med kropp och hälsa på äldre dar? Du ser redan fantastisk ut gå och ge Majsan och Smulan frukost och börja med maten, magen kurrar!
Läkaren sa att jag måste, svarade Karin, och för första gången hörde Björn en bestämdhet han inte kände igen. Annars, sa han, överlever jag inte länge till. Eller vill du mig död?
Björn blev så paff av hennes ärlighet att han tappade all sin vanliga gnällighet. När hon efter gymnastiken bestämde:
Jag fodrar Majsan och Smulan, och sen går du ut en sväng med Smulan. Under tiden fixar jag frukosten det går snabbare då.
Så gjorde han det utan protest.
Karin kände sig både förvånad och stärkt.
Det var som om hon fått ny kraft kanske fem nya krafter och inombords sa en röst att det var helt okej att göra sig av med gamla kläder och köpa nytt för sina egna pengar.
Det var också okej att prioritera sin träning, bli lite starkare, och återvända till musiken.
Hon märkte fem tydliga beslut inom sig, och kom på:
Det stämmer ju jag fick blod från fem personer. Kanske har deras energi och mod smittat av sig! Man har ju hört att vissa, efter hjärttransplantation eller svår sjukdom, plötsligt fått nya förmågor och intressen.
Nu när hon såg på Björn, var det med självsäkerhet inte längre med undfallenhet. Det var som om både läkarnas ord och denna underliga, nya energi hade tänt ett ljus.
Hon såg hur Björn försökte förstå vad som höll på att hända hans trygga värld, där hans Karin alltid varit snäll och medgörlig, var på väg att rämna.
Du vet, Björn, sa hon nu utan rädsla för hans reaktion, jag tror jag fattat varför du ofta påstår att jag inte gör något vettigt. Du har aldrig sett hur mycket jag faktiskt gör, hur trött jag blir, hur mycket jag försöker för din skull.
Nu kommer du se. Och du jag kommer slänga ut de gamla klänningarna och kapporna och köpa nytt. Jag ska också börja spela piano igen. Du har ju alltid skojat om att jag bara kan Hundvalsen och en bit av Svarte Rudolf. Men nu ska jag visa…
Hon öppnade pianolocket, satte ner fingrarna och till sin egen förvåning spelade hon något vackert, något som kändes djupt bekant och glömt men nu vaknat till liv igen.
Björn stirrade storögt, förtrollad. Till slut viskade han:
Karin, hur gör du? Det där kunde du ju inte förut… Du är liksom en annan nu.
Han såg fortfarande undrande ut, kanske till och med lite rädd.
Han var van vid en Karin. Nu stod det en annan framför honom: starkare, bestämdare.
Karin log. Det var inte längre en osäker, ursäktande leende, utan ett ärligt, hoppfullt leende. Hon kände det nästan brann i henne fem nya gnistor av livsglädje.
Det elden sa henne var: du ska inte bara överleva du ska leva, på riktigt.
Leva ett rikt liv, där det finns plats både för henne själv och hennes önskningar. Och kanske, rentav, för en ny, sundare kärlek till Björn, byggd på respekt och inte på hennes självuppoffring.
Karin visste inget om vilka de fem donatorerna varit men starka och talangfulla måste de ha varit.
De räddade inte bara hennes liv. De fyllde det med mening och verklig glädje.
Björn såg på sin Karin ömsint och med stolthet.
Det sägs att man inte ska fråga varför olycka eller svårigheter drabbar en.
Det viktigaste är att försöka förstå vad det var meningen att lära sig kanske är prövningar en chans att inse hur vacker tillvaron är.
Hur fantastisk våren är, och vintern, och regnet och kölden. Varje dag är en ynnest, liksom himlen, det första och sista solstrålarna.
Och när våra nära ler, när de bryr sig, även när de gnäller och är svaga då är de bara människor.
Så om din kära make börjar klaga och sura, kanske han bör sättas på plats. Kanske minns han då att han faktiskt är man nog.
Så länge vi kan, ska vi leva fullt ut och uppskatta allt vi har för det är enda vägen till ett riktigt och lyckligt liv.
