– Jag vill inte vara mamma! Jag vill flytta hemifrån! – sa min dotter till mig. Min dotter blev gravid när hon var 15 år. Under lång tid höll hon det hemligt. Jag och min man fick veta det först när hon var gravid i femte månaden. Abort var inte aktuellt. Vi fick aldrig veta vem pappan var. Min dotter sa att de träffades i tre månader innan de gjorde slut. Hon visste inte ens exakt hur gammal han var. – Kanske 17, kanske 18. Ja, kanske 19! – så svarade hon. Självklart var vi chockade över nyheten att vår dotter var gravid. Vi förstod att det skulle bli en utmaning för oss alla. Dessutom sa dottern hela tiden att hon gärna ville ha barnet, att hon ville vara mamma. Jag visste att hon inte förstod vad det egentligen innebar. Fyra månader senare födde hon en fantastisk liten pojke: frisk och stark. Men förlossningen var mycket svår, och hon återhämtade sig i fyra månader. Självklart hade hon inte klarat sig utan min hjälp, så jag sade upp mig från jobbet och tog hand om både henne och mitt barnbarn. När hon återfått krafterna ville hon knappt vara nära barnet. Hon sov på nätterna och ville inte ta hand om honom under dagarna. Jag gjorde allt jag kunde. Jag pratade, bad, förklarade och till slut skällde jag på henne för att hon inte hjälpte till. Då sa hon: – Jag ser att du älskar honom. Adoptera honom då! Jag kan vara hans syster. Jag vill inte vara mamma, jag vill umgås med mina vänner, gå på fester! Jag vill ha kul! Jag trodde hon kanske hade en förlossningsdepression. Men det visade sig att hon bara inte älskade sitt barn alls. Till slut bestämde vi oss för att ta tag i saken och fick vårdnaden om vårt barnbarn. Min dotter blev helt oregerlig. Hon vägrade lyssna. Gick ut på nätterna och kom hem tidigt på morgonen. Tog inte alls hand om sin son. Så levde vi i flera år. Vi trodde aldrig att det skulle förändras. Barnbarnet växte och blev klokare. Under två år förändrades pojken mycket: han växte, lärde sig gå och prata. Han blev en mycket glad och leende pojke. Han är alltid så glad när min dotter kommer hem: springer fram, kramar henne och berättar saker. Och plötsligt smälte min dotters hjärta: hon blev en fantastisk mamma. Nu spenderar hon all sin lediga tid med sin son. Kramar och pussar honom hela tiden. Ofta säger hon också: – Jag är så lycklig som har en son! Han är det värdefullaste jag har! Jag ger honom aldrig bort! Vi är så lyckliga, jag och min man, att det äntligen är lugn och ro i vår familj.

Jag vill inte vara mamma! Jag vill bara ut! sa min dotter till mig en kväll för länge sedan.

Min dotter, Linnea, blev gravid när hon bara var femton år gammal. Länge lyckades hon dölja det för oss. Jag och min man Lars fick veta det först när hon gått fem månader in i graviditeten. Att avsluta graviditeten var aldrig ett alternativ för oss.

Vi fick aldrig veta vem som var pappan. Linnea sade bara att de hade träffats under tre månader innan det tog slut, och hon visste knappt hur gammal pojken var sjutton, arton, kanske nitton, gissade hon.

Naturligtvis var vi båda chockade. Vi förstod att det här skulle bli tufft för oss alla, särskilt då Linnea hävdade att hon längtade efter att bli mamma. Jag såg redan då att hon nog inte helt förstod vad det innebar.

Fyra månader senare födde hon en underbar liten pojke, frisk och stark. Men förlossningen blev mycket svår, och Linnea hade det tufft med återhämtningen i flera månader. Hon behövde min hjälp med både sig själv och barnbarnet, så jag sade upp mig från arbetet som vårdbiträde och blev hemma med dem.

När Linnea väl återfått krafterna ville hon inte ens ta i pojken. På nätterna sov hon, på dagarna ville hon inte ens vara i närheten. Jag försökte alltbad, förmanade, ibland blev jag till och med arg och ropade på henne om varför hon inte deltog. Då kom det slutligen:

Jag ser att du älskar honom. Adoptera honom då! Jag kan vara hans syster istället. Jag orkar inte vara mamma, jag vill gå ut, dansa med mina vänner, ha kul!

Först trodde jag det rörde sig om en förlossningsdepression, men det var det inte. Hon hade inget band till sitt barn alls.

Till slut insåg både jag och Lars att vi var tvungna att fatta avgörande beslut, och vi fick vårdnaden om pojken. Linnea blev alltmer oförutsägbar kom och gick om nätterna, visade inget intresse för sin son.

Så levde vi i flera år. Jag trodde aldrig att något skulle förändras. Vår barnbarn växte, blev starkare, lärde sig gå och prata han var alltid full av skratt och glädje.

Trots allt var han lyckligast när Linnea kom hem. Han sprang emot henne, kramade henne och berättade ivrigt om sina upptäckter. Och någonstans längs vägen tinade Linneas hjärta.

Hon började långsamt ta ansvar, spenderade allt mer tid med pojken, höll om honom och kysste honom ofta. Numera säger hon ofta:

Jag är så lycklig att jag har min son! Han är det dyrbaraste jag har. Aldrig vill jag släppa honom.

Nu, när jag ser tillbaka på de där åren, är jag och Lars oändligt tacksamma. Äntligen råder det ro och värme i vår lilla familj igen, här i vårt gamla hus i Uppsala.