Jag brukade ofta anklaga min maka för att han bodde i min lägenhet. En helg hade han plötsligt packat sina saker och åkt därifrån.
Nyligen besökte vi landsbygden tillsammans med familjen, och där hörde vi en berättelse som verkligen fastnade hos mig. Den handlade om en kvinna som hette Maja, före detta frun till Lars. De hade varit gifta i över tjugo år. Jag känner inte till alla detaljer, bara det som byborna har berättat.
Efter bröllopet fick Maja och Lars en lägenhet i Uppsala som bröllopsgåva av Majas föräldrar. Vid den tiden arbetade Lars på en möbelfabrik i Enköping och Maja på kommunen. Lönerna var helt okej, så de klarade sig bra ekonomiskt. Lars var händig och fixade allt som behövdes i den nya bostaden.
De hade bara ett barn, en son som hette Håkan. Han hade aldrig varit särskilt lätt att ha att göra med; han var rätt så besvärlig och väldigt självsäker. Maja tillät honom nästan allt, medan Lars försökte sätta ner foten. Det ledde förstås till ständiga konflikter mellan föräldrarna. Lars ville att Håkan skulle växa upp till en självständig och ansvarstagande man.
Redan när Håkan var liten försökte Lars involvera honom i olika småsysslor. Lars hävdade envist att alla måste lära sig att använda sina händer och lösa vardagsproblem, som små reparationer och liknande. Till en början visade Håkan intresse, men med tiden svalnade engagemanget.
Maja föredrog en annan syn på uppfostran. Hon sa ofta till Håkan att han absolut inte behövde slita ut sig, att hantverk inte var hans sak. Istället köpte hon alltid det finaste till honom. Det här gjorde att min son blev både bekväm och förväntade sig att allt skulle serveras honom utan motprestation.
Allt detta förvärrade relationen mellan Maja och Lars varje dag. Håkan tog studenten och började läsa ekonomi på Stockholms universitet. Föräldrarna stod för kostnaderna, men Håkan var ointresserad av att plugga och resultaten var svaga.
Vem har vi här egentligen? Han tar inte tag i någonting! Han trivs med att andra gör allt åt honom. Ska du fixa ett jobb åt honom också, menar du?… Nej, låt honom ligga på din soffa resten av livet. Så blir det nog bäst, muttrade Lars en dag.
Varför bara mitt ansvar? Han är ju faktiskt din son också.
Han är ingen pojke längre, han fyller 18 om några månader! Det är hög tid att låta honom gå sin egen väg. Jag har varnat dig, men du har aldrig lyssnat. Jag hade kunnat göra en man av honom, men du satte alltid käppar i hjulet. Och vad har du åstadkommit nu?
Är du nöjd med ditt liv? Du bor fortfarande i MIN lägenhet, år efter år! Att köpa en egen har aldrig intresserat dig. Bra jobb, men så mycket snack om rättigheter! Ska en sådan person säga åt mig hur jag ska uppfostra min son?
Det är exakt det här vi diskuterar nu! Jag kunde aldrig tro att du skulle börja gnälla över lägenheten. Lyssna nu! Vi fick nycklarna i bröllopspresent. Jag tog det för givet att den var till oss båda! Jag har lagt ner så mycket energi på att få det hemtrevligt och allting blev verkligen fint. Alla är faktiskt inte lika lyckligt lottade. Och så kläcker du ur dig sådant? Jag är riktigt besviken!
Maja suckade tungt och lämnade rummet. Efter det där grälet blev allt ännu sämre mellan dem. Håkan höll alltid med sin mamma och ignorerade Lars försök att engagera honom. Det var alltid något på gång för hans del, men sällan någonting som hade med ansvar att göra. Lars började förstå att de inte längre behövde honom i familjen.
En helg packade han bara sina väskor och åkte därifrån. Det visade sig att Lars under hela livet hade sparat undan pengar för att en dag kunna köpa ett litet hus. Han drömde om lugna pensionärsdagar tillsammans med Maja, vid en sjö, omgiven av natur. Nu flyttade Lars till en liten by utanför Mora. Det tog honom några månader att renovera sitt nya hus, och där träffade han en kvinna en änka vid namn Ylva. Två år har gått, och nu lever de tillsammans.
Vad gör hans före detta fru och Håkan idag? De har aldrig hört av sig till Lars, inte ens ringt. Så blir det ibland i livet: man måste stå för sina val och förstå när det är dags att ge sig själv en chans till. Jag har insett att ibland måste man släppa taget, även om det gör ont, och börja om för sin egen skull.
