Tjugo år senare känner jag igen mig själv i pojken – mitt unga jag Dagen före bröllopet misstänkte Anders sin flickvän Maria för otrohet. Trots hennes svär om trohet ville han inte lyssna. Men tjugo år senare möter han hennes son – en spegelbild av honom själv… De förenades av en sådan kärlek som man bara läser om i böcker. Passionerad, unik, gränslös. Många var avundsjuka på deras relation och försökte sabotera den. De unga förberedde sig långsamt för bröllopet – ett bröllop som aldrig blev av. Dagen före bröllopet berättade Maria för sin älskade att hon var gravid. Istället för glädje mötte hon ilska och irritation. Anders var övertygad om att hon svikit honom och upprepade att hon inte kunde ha blivit gravid så snabbt. Rakt i ansiktet sade han att han inte trodde henne. Och hon födde barnet. Många av hans vänner sade att han var idiotisk – alla såg hur Maria älskade honom. Men han var obeveklig. Förhållandet sprack och bröllopet ställdes in. Han föreslog abort, men hon vägrade. Maria väntade in i det sista på sin älskades ursäkt, men han ringde aldrig. Hon tänkte inte heller ringa honom. Anders var säker på att han hade rätt. De började nya, skilda liv. Maria fick ensam ta konsekvenserna. Även om deras vägar korsades någon gång vände Anders alltid bort blicken när han såg henne på lekplatsen – han ville inte tänka på det förflutna. Marias liv var tufft. Hon blev ensamstående mamma, men det hindrade henne inte från att vara lycklig. Visst fick hon offra sitt eget privata liv, men för sin lilla ängel var hon beredd att göra allt. Hon gjorde allt för att hennes son skulle vara lycklig och klara sig. Hon arbetade på flera jobb för att ge honom en bra framtid. Kristoffer tackade sin mamma – han blev hennes stöd och största beskyddare. Han utbildade sig, gjorde lumpen och fick jobb. När han växte upp slutade han fråga vem hans pappa var – han förstod ändå. Visst berättade Maria sagor om pappan när han var barn, men trodde han verkligen på dem? Svaret är givet. Kristoffer var en kopia av sin far. När han fyllde 20 påminde han Maria om Anders, den mannen hon älskat så. En dag korsades deras vägar igen – Marias, Anders’ och Kristoffers. Det biologiska faderskapet blev plötsligt självklart – likheten gick inte att ta miste på. Anders betraktade dem länge, men kunde inte säga något. Först tre dagar senare gick han hem till Maria och frågade: – Kan du förlåta mig? – För länge sedan… viskade Maria. Då vaknade sagorna om pappa till liv – och Kristoffer såg för första gången sin far.

Tjugo år senare känner jag igen mig själv i pojken.

Dagen innan bröllopet började Anders misstänka att Linnea var otrogen. Trots att hon svor på att hon inte varit det, vägrade han lyssna. Men två decennier senare mötte han hennes son och pojken såg ut som en spegelbild av honom själv…

De var så där förälskade som man brukar läsa om i gamla svenska romaner. Stormande känslor, en kärlek som kändes större än livet. Många i deras bekantskapskrets var avis vissa kunde ju inte låta bli att lägga sig i och försöka sätta käppar i hjulet för dem. Linnea och Anders förberedde långsamt det där bröllopet, men det blev aldrig av, tyvärr.

Kvällen innan de skulle säga ja till varandra berättade Linnea att hon väntade barn. Inte för att glädja honom, utan förtvivlan och ilska mötte hennes ord. Anders var säker på att hon måste ha varit med någon annan det GÅR ju inte att bli gravid så fort bråkade han, gång på gång. Rakt upp och ner sa han att han inte trodde henne. Men Linnea födde sitt barn, ändå.

Flera av Anders vänner sa åt honom att han var dum i huvudet. Alla kunde se att Linnea verkligen älskade honom. Men han gav sig inte var stenhård. De gjorde slut, så bröllopet blev avblåst. Han bad henne göra abort, men Linnea vägrade. Ända tills sista stund väntade hon på att Anders skulle ringa och be om ursäkt, men telefonen förblev tyst.

Och hon hade inte heller tänkt ringa honom. Anders var övertygad om att han hade rätt. De skapade sina egna liv, skilda från varandra. Allt ansvar för konsekvenserna fick Linnea ta själv. När de ändå ibland råkade hamna på samma ställe brukade han bara låtsas som om han inte kände henne. Såg han henne på lekplatsen med barnet, vände han snabbt bort blicken ville helst glömma.

Linneas liv blev rätt tufft. Hon var ensamstående mamma, men hon lät sig inte knäckas av det. Visst, privatlivet la hon åt sidan, men hon hade fått en liten ängel och skulle göra allt för att han skulle ha det bra.

Hon slet med flera jobb på samma gång, försökte bygga en trygg framtid åt sonen. Gustav, som pojken hette, visste verkligen hur han skulle tacka mamma han blev hennes klippa och största stöd.

Gustav plugga, gjorde lumpen och fick jobb på posten. Ju äldre han blev, desto mindre frågade han om sin pappa han förstod hur det låg till. Visst, som liten hörde han historier om pappan, men trodde han på dem på riktigt? Nja, det är väl tveksamt.

Han var ändå sin fars avbild. När han fyllde tjugo, blev han för Linnea den där Anders hon själv en gång blev kär i. En dag korsades deras vägar Linneas, Anders och Gustavs. Och biologiska pappan blev helt paff det gick liksom inte att missa likheten. Han stirrade länge, men fick inte ur sig ett ord.

Först tre dagar senare dök han upp hemma hos Linnea och sa:
Kan du förlåta mig?
För länge sen… viskade hon.

Och då blommade alla historierna om pappa upp igen Gustav fick äntligen träffa sin riktiga pappa för allra första gången.