Hur svärmor blev bostadslös
Jag är ganska säker på att vi inte är skyldiga att försörja min svåger och hans familj, än mindre hyra en lägenhet åt dem. Jag ska förtydliga direkt det är jag som äger vår trerumslägenhet i Uppsala, som vi bor i nu. Jag köpte den när den var i sådant skick att den bokstavligen saknade riktiga dörrar, de bara lutade mot karmen. Men priset var okej, så resten tänkte jag fixa med tiden. Men egentligen var det inte det jag ville prata om.
När jag lärde känna min man, hade jag redan fixat till två av rummen och lyckats trycka in lite möbler. Sammanfattningsvis, det var fullt beboeligt och riktigt hyggligt.
Min make var en stilig karl från Gävle, bodde på hyra i en etta och flyttade in hos mig några månader efter att vi träffats. Efter bröllopet gjorde vi om ett rum till barnkammare, och så småningom hade vi både en son och en dotter.
Allt rullade på fint tills den där kyliga höstkvällen då min mans mamma ringde på dörren. Med sig hade hon två resväskor och rinnande mascara:
Skulle jag kunna bo här ett tag? Min andra son har tagit hit sin flickvän till min etta i Sundbyberg. Jag hoppas de blir lyckliga tillsammans, men jag stannar verkligen inte länge! Jag kan hämta barn från förskolan och laga köttbullar åt dem. Jag har ju ingen annan än dig!
Eftersom tårar och dramatik aldrig är lätt att säga nej till, fick hon självklart flytta in. Vi gav henne största rummet. Min svärmor hade varit pensionär i många år, och uppfyllde sina löften som dagmamma åt våra barn. Däremot lyste hon med sin frånvaro i sin egen bostad, för där höll min makes lillebror på att bygga sitt familjenäste. Han hade flyttat in med sin nya fru och två barn: ett gemensamt, ett från hennes tidigare förhållande.
För länge sen gifte sig svågern direkt efter gymnasiet med en klasskamrat, varpå svärföräldrarna sålde sin egen lägenhet och skaffade en etta till sig själva och en tvåa åt sonen. Sedan blev min svärfar sjuk och gick bort.
Svågern och exfrun fick två barn, skiljde sig, och han lät henne och barnen bo kvar i tvåan. Nu bor hans första fru där med sin nya man och deras sammanlagda tre barn.
Efter skilsmässan flyttade svågern hem till sin mamma, och deklarerade självsäkert:
Morsan, nu är jag fri man! Jag ska hitta nytt hem, det löser sig. Nå, det gick som det gick. Efter några månader flyttade han istället dit sin nya tjej.
Svärmor släpade således ungar kors och tvärs varenda helg från både första och andra äktenskapet. Det var rena cirkusen. Och djungeltrumman gick i hela kvarteret.
Ett år senare sa vi till min svärmor att nu fick det vara nog. Bostadsproblemet behövde få en lösning. Gissa om hon satte igång att gråta och rulla igång hela känsloregistret!
Till slut tog jag en fika med svågern och bad honom flytta ut från sin mors lägenhet. Men han vägrade. “Jag har barn och en skitlåg lön, jag har inte råd att hyra nåt just nu,” gnällde han. Och vad skulle jag göra åt det?
Senaste tiden har min relation till min mans mamma blivit så kylig att det är frostvarning i hela hemmet. Jag ville knappt gå hem efter jobbet. Så jag tog ett ovanligt svenskt initiativ och bad min man lösa boendefrågan åt sin mamma annars skulle jag begära skilsmässa.
Han blev fullständigt ställd. “Men vad ska vi göra, ska jag sätta min mamma på trottoaren?” sade han.
Jag förklarade att hans mamma kunde hyra en liten etta, det är ingen katastrof vi har råd att hjälpa henne. Men svärmor vägrade helt och ville absolut inte hyra nåt litet krypin. Hon krävde istället att vi skulle hyra en tvårummare åt svågern och hans nya familj, så att hon kunde flytta hem till sin gamla lägenhet.
Då tycker jag gränsen var passerad och sa som det var: om hon inte flyttat ut inom en vecka, kommer hennes grejer hamna snyggt staplade utanför dörren. Vad finns det för alternativa möjligheter, egentligen?
Jag ser faktiskt inte varför vi skulle stå för min svågers hela hushåll än mindre försörja dem med bostad!
