Du stjäl min sons pengar – han har inte ens råd att köpa en glödlampa! En söndagsmorgon låg jag invirad i en filt på soffan. Min man hade gett sig iväg till sin mamma för att byta glödlampor. Men den egentliga anledningen till att sonen kallades hem var en annan: – Har du glömt att Igor fyller år idag, min son? Min man är riktigt slösaktig. Hans lön räcker bara några dagar. Som tur är ger han mig pengar till räkningar och matinköp. Resten spenderar han på nya spel och allt som hör till. Jag bryr mig inte så mycket om det, då jag tycker att min kille får nöja sig med lite nöjen, hellre det än att han dricker i garaget eller springer på nattklubbar. Dessutom har jag någonstans läst att de första fyrtio åren av barndomen är svårast för varje människa. Jag berättar inte det här för att du ska tycka synd om mig, utan för att förklara varför min man alltid har tomma fickor. Själv har jag inga sådana bekymmer. Jag lyckas till och med spara lite ibland. Ofta lånar jag ut till min man när han behöver pengar. Men jag nekar alltid när det gäller hans mammas, systers, eller syskonbarns behov. Självklart kom jag ihåg att det var Igors födelsedag, så jag hade ordnat en present till honom redan för en vecka sedan. Innan min man åkte till sin familj gav jag honom presenten och satte mig ner för att se på film. Jag åkte inte med, för svärfamiljen och jag har ett ganska kyligt förhållande. De tycker inte att jag älskar honom, eftersom jag inte låter honom lägga pengar på dem och vägrar ta hand om hans syskonbarn. En gång gick jag med på att passa barnen i en timme, men de hämtade dem först efter en halv dag. Det gjorde att jag blev sen till jobbet. Dessutom hade jag mage att visa mitt missnöje… Efter det kallade hans mamma och syster mig både skamlös och fräck. Alla försök att få mig att vara barnvakt efter det har jag avböjt. Det gör mig inget att min man gillar hänga med syskonbarnen – jag tycker också det är kul ibland. Efter att maken gett sig iväg tog det inte lång tid förrän han kom hem igen – med hela sin familj inklusive syskonbarnen. Svärmor tågar rätt in med alla ytterkläder på och säger: – Vi har bestämt att eftersom Igor fyller år ska han få en surfplatta han själv valt, den kostar två tusen. Så du är skyldig mig tusen för presenten. Öppna plånboken! Jag skulle kanske gett pojken en surfplatta – men aldrig för så mycket pengar. Såklart gav jag inget. Nu började till och med min egen man gnälla över hur snål jag var. Då slog jag på datorn och kallade på Igor. På fem minuter valde och beställde vi tillsammans en present han gillade. Pojken sprang glatt ut till sin mamma i hallen. Svägerskan alltid lite för snabb med sina fingrar, så det gäller att vara vaksam. Svärmor verkade inte uppskatta min gest, utan blev rasande: – Ingen bad dig köpa något! Du skulle gett mig pengarna. Du är gift med min son, och han är som en tiggare – han kan inte ens köpa en glödlampa själv. Ge mig mina tusen kronor! Du vet att det egentligen är min sons pengar. Hon började gräva efter min handväska på nattduksbordet. Jag såg på min man och väste: – Du har tre minuter på dig att få ut dem härifrån! Min man tog då resolut tag i sin mor och släpade ut henne från vårt hus. Tre minuter var allt han behövde. Jag tycker det är bättre att min man spenderar sin lön på spel, för förut tog hans mamma alla pengarna. Hellre att han unnar sig, än att de där parasiterna tar allt. Just nu önskar jag nästan att jag hade gift mig med en föräldralös!

Du snor från min son, han har inte ens råd att köpa en glödlampa.

Det var en söndagsmorgon och jag låg under en filt på soffan, medan min make hade tagit bilen för att byta glödlampor hos sin mor i Sundsvall. Men innerst inne visste jag förstås att anledningen till att hon ville ha besök var en helt annan:
Min son, har du glömt att Ville fyller år idag?

Min man, Anders, är det som vi i Sverige skulle kalla slösaktig lönen försvinner snabbt som vårens sista is. Tur för oss båda att han alltid lämnar över pengar till räkningarna och matvaror innan han tappar huvudet i nästa teknikpryl eller köper avancerade datorspel och allt man bara kan önska sig till det. Jag bryr mig faktiskt inte, tycker hellre att han får leka än att han sitter med grabbarna i garaget och dricker folköl eller snurrar runt på Stureplan halva nätterna. Jag läste någonstans att de första fyrtio åren av barndomen är de svåraste för oss människor, och för vissa män tar barndomen aldrig slut.

Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, utan för att förklara varför Anders alltid klagar på att han är pank varje månad. Själv har jag aldrig haft det problemet faktum är att jag lyckas spara, och ibland får han låna av mig till tunnelbanan eller en ny laddare. Men när det handlar om pengar till hans mor, syster eller systerbarn, då säger jag nej. Där har jag dragit min gräns.

Kom förstås själv ihåg att det var Villes födelsedag idag, så redan förra veckan hade jag köpt en present och gav den till Anders innan han stack. Tog det som ett tillfälle att slappa framför någon klassisk Bergman-film medan han satt i bilen. Vi har alltid haft en kylig relation, jag och hans familj, så jag stannar hellre hemma. De tycker att jag är hjärtlös eftersom jag vägrar betala deras räkningar och tackar nej varje gång jag blir tillfrågad att passa barnen. En gång sa jag ja men ungarna blev kvar till kvällen, så jag kom sent till mitt jobb på biblioteket och råkade dessutom klaga. Det glömde vare sig svärmor eller svägerska, som genast döpte mig till fräck och oförskämd. Sedan dess har jag aldrig passat barnen igen, men det gör mig inget att Anders umgås med sina syskonbarn, de är faktiskt ganska goa.

Det dröjde inte länge efter att Anders hade åkt innan han plötsligt stod i vår hall igen men nu tillsammans med hela klanen: mor, syster, barnen och en flakkärra stämning. Svärmor trampade in i köket, hängde av sig kappan och deklarerade:

Vi har bestämt oss, Ville önskar sig en surfplatta, och den kostar fyra tusen kronor. Du ska betala två tusen. Ge dem nu.

Visst, en platta till Ville kunde jag tänka mig men inte för flera tusenlappar. Någon måtta.

Det var självklart att jag inte gav några pengar. Till och med Anders började anklaga mig för att vara snål och hjärtlös. Jag slog på datorn, ropade på Ville och tillsammans klickade vi hem en rolig liten pryl för några hundralappar.

Lycklig rusade Ville ut till sin mamma på verandan. Svägerskan alltid med fingrar som verkar fastna vid allt som blänker kastade en blick på kartongen, men svärmor knappt ryckte på ögonbrynen.

Det där var det ingen som bad om! Du skulle ha lämnat pengar. Nu bor du med min son medan han går runt som en tiggare som inte ens har råd med en glödlampa. Nu ger du mig två tusen kronor direkt, det vet du väl är Anders egna pengar!

Svärmor började gräva i min handväska på nattduksbordet. Jag stirrade på Anders och fräste mellan tänderna:
Tre minuter. Det är allt du har på dig att få ut dem härifrån!

Anders reste sig långsamt, tog tag i sin mor och ledde ut henne och resten av följet ur vårt hem. Tre tysta men avgörande minuter senare satt jag ensam kvar.

Det är faktiskt bättre att min man lägger sin lön på sina spel, tänker jag förr tog hans mamma ändå varenda krona. Hellre att han köper något han gillar än att den där skaran ständigt snor till sig allt. Nu när jag sitter här drömmer jag mig bort och undrar: hade det inte varit enklare att gifta sig med en föräldralös?