Som en oväntad “gåva” från min före detta make, som var alkoholist, fick jag ta ansvar för hans mor. Vi har varit skilda i över tio år nu. Skilsmässan berodde inte bara på hans drickande, utan också för att han ibland blev våldsam. Vi bröt all kontakt för länge sedan. Vår gemensamma son gifte sig och flyttade till en annan stad och har ingen relation till sin far. Det hade varit svårt för honom att vilja ha en far som drack så mycket, och hans pappa brydde sig inte heller om honom.
En söndagsmorgon ringde telefonen och jag fick det där samtalet man aldrig vill få mitt ex hade gått bort. Det fanns ingen annan, så jag och min son fick ta hand om allt kring begravningen. Vi ordnade en fin ceremoni.
Men hans gamla, svaga mamma var fortfarande kvar. Och vad skulle vi göra med henne? Om hon bara hade varit lätt att ha att göra med, men så var det inte hon var en ständig källa till oväntade problem. Under hela vår bekantskap hade hon mest lagt sig i och ställt till det.
Hon bodde själv i ett litet hus i utkanten av en småstad utanför Örebro. Efter begravningen återvände min son till sin familj i Uppsala, men ansvaret för den vresiga gamla damen blev mitt.
Jag gjorde vad jag kunde. Jag hälsade på henne flera gånger i veckan, handlade mat åt henne även om hon alltid klagade och sällan var nöjd, åt hon ändå upp allt. Jag hjälpte även till att klyva ved till kaminen, även om jag tyckte det var krångligt och tungt. Men jag kunde inte lämna henne där helt ensam man lämnar ju inte en hjälplös gammal person vind för våg.
Så här höll det på i tre månader, tills hon till sist gick bort. När bouppteckningen var klar visade det sig att hon i sitt testamente lämnat sitt lilla hus till mig, tillsammans med ett oväntat stort belopp på ett konto drygt 340 000 kronor.
Så mycket om tacksamhet, tänkte jag.
