– Va? Tänker du inte byta efternamn? – utbrast min svärmor på Skatteverket. Ela hade egentligen aldrig velat gifta sig. Men vid 19 års ålder blev hon gravid med en klasskamrat som hon varit tillsammans med i tre år. Hon kände att hon inte hade något val – hon ville att hennes barn skulle ha en pappa. Trots att killen var äldre, var han omogen och en riktig morsgris. Men han tog ändå sitt ansvar – sa att han skulle gifta sig med henne och ta hand om barnet. Så de började planera bröllopet. Ela hade varit nöjd med ett litet bröllop, men släkten ville annorlunda. Hon förstod inte varför hon skulle lägga ut massor på en stor fest när de pengarna behövdes till barnet. Men ingen lyssnade. Svärmor och hennes egen syster valde allt – lokal, brudklänning och gäster. När det var dags för provning av klänningen ville Ela inte gå. Hon såg framför sig en jätteståtlig skapelse med frasiga volanger och stenar – något varken systern eller svärmor, kända för sin usla smak, borde välja. När hon sa ifrån blev de arga och kallade henne otacksam, men Ela hade annat i huvudet: studenten, tentor, förlossning. Till Skatteverket gick hon i en enkel, vit klänning som hon själv valt och trivdes i. Och det var där allt drog igång. Ingen i kvinnans nya svärfamilj visste att Ela tänkte behålla sitt efternamn. Maken visste – han protesterade inte. Men svärmor fick ett raseriutbrott och skrek i väntrummet: – Hur kan du inte vilja byta efternamn? Ela log bara och drog sig undan. Nästa dag väntade fortsatt drama – bröllopsfest ute på maken barndoms gård, omgiven av hela hans släkt. Det gällde att spara på krafterna. Äktenskapet höll ändå bara några år. Jan var varken en bra man eller pappa, satt mest vid datorn om helgerna och struntade i familjen. När Eles tålamod tog slut packade hon och flyttade. Svärmor var inte nöjd med hur det blev – men vår huvudperson kunde äntligen andas ut och känna sig fri och lycklig.

Vadå, vill du inte byta efternamn? skrek min svärmor inne på Skatteverket.

Siv ville egentligen aldrig gifta sig. Men när hon var 19 blev hon gravid med en kille från gymnasiet, Samuel, som hon varit tillsammans med i tre år. Hon kände att hon inte hade något val hon ville inte att barnet skulle växa upp utan en pappa.

Samuel var några år äldre än Siv, men rätt barnslig och väldigt beroende av sin mamma. Han var ärlig om att ta ansvar i alla fall han sa att han ville gifta sig och ta hand om barnet. Så de började planera bröllopet.

Siv hade varit nöjd om de bara kunde gift sig enkelt och i lugn och ro. Men deras familjer krävde ett stort bröllop. Hon fattade inte poängen varför lägga ut så mycket pengar på gästerna när hon hellre hade satsat på saker som barnet behövde? Ingen lyssnade på henne. Restaurang, bröllopsklänning, och gästlistan allt bestämdes av hennes svärmor och Sivs syster.

När de skickade henne på klänningsprovning ville hon knappt gå. I sitt huvud såg hon en klänning med massa volanger och fula paljetter. Hennes syster och blivande svärmor var verkligen inga modeorakel. När hon drog sig undan och sa nej, blev de tokiga och kallade henne otacksam. Men det rörde henne inte. Det viktigaste för henne var ju studenten, proven och att förbereda sig inför förlossningen.

Siv gick till Skatteverket i en enkel vit klänning som hon trivdes i och som satt bra. Och sen började cirkusen.

Ingen av släktingarna visste att Siv bestämt sig för att behålla sitt eget efternamn. Samuel visste om det och brydde sig inte ens. Men svärmor flippade ur och började skrika:
Hur kan du inte vilja ta vårt efternamn?

Siv log bara och steg åt sidan. Hon sparade på krafterna morgondagen väntade med stor släktfest ute på Samuels hemort. Det gällde att orka. Äktenskapet höll bara några år. Samuel visade sig vara kass som både make och pappa. Varenda helg satt han klistrad vid datorn och struntade i familjen. När Siv fick nog, packade hon ihop allt och drog därifrån.

Det blev ett ramaskri från svärmor, men Siv bara suckade av lättnad äntligen var hon fri och faktiskt lycklig.