Vår mormor är åttio år gammal. För en vecka sedan kastade hon ut min storebror och hans fru från sin lägenhet. Sedan dess pratar hon knappt med någon. Om jag säger att vi tänker hälsa på, lägger hon på direkt. Hon öppnar inte ens dörren för någon längre.
Varför min bror flyttade till en hyresrätt vill han inte säga. Jag blev inte förvånad när mormor kastade ut honom han var ansvarslös och mest intresserad av sitt eget.
Så snart mormor började bo ensam och det blev tomt i hennes lägenhet på Södermalm, samlades hela släkten på ett typiskt svenskt familjeråd. Mormor själv deltog inte. Den enda, men mycket allvarliga frågan var: Hur ska hon klara sig ensam i den åldern?
Pappas syster tyckte hennes trettioåriga dotter, som är arbetslös just nu, kunde hålla ett vakande öga på mormor. Alla visste dock att Stina är ganska bekymmerslös och likgiltig.
En annan av pappas systrar hittade en liten etta till mormor, med tanken att det skulle spara pengar:
De unga har flyttat in. Hur ska hon ha råd att betala den dyra hyran på en stor trea i Stockholm?
Min farbror erbjöd sig att låta mormor flytta hem till sig, medan hans son skulle ta över lägenheten. Det verkade rimligt: det är inte lätt att vara ensam vid åttio. Dags att de yngre får ordna sig själva. Alla dessa förslag lät som omtanke, men hade andra motiv.
Jag oroar mig för mamma. Såhär får hon vara i goda händer! sa farbror.
Mormor hade redan bott ett tag med en av hans söner, och nu ville han att den andra skulle flytta in. Min pappa föreslog att låta mormor bestämma själv hur hon ville leva, men alla andra blev upprörda.
Den mest påstridiga var första mostern, så det landade på hennes dotter Stina. Hon började packa, och mormor fick ett telefonsamtal om beslutet från hela släkten. När mormor förstod vad de ville, slängde hon på luren.
Stina åkte ändå ut och funderade på vilken renovering hon skulle göra i lägenheten. Men det blev inte riktigt som hon hoppats. Mormor ville inte ens öppna dörren. Istället ställde hon en burk med inlagda tomater utanför som gåva till barnbarnet.
Hur kan hon leva själv? utbrast Stina upprört. Hon sa att under hela sitt liv har hon aldrig riktigt varit ensam, och nu har hon plötsligt bestämt sig för att börja leva! Vem vet hur det blir? Och tänk om något händer? Att vara ensam är farligt!
Mormor tänker bara på sig själv! Hon har bott med sina föräldrar, med morfar, med barn, barnbarn, till och med barnbarnets familj. Och nu vill hon bara vara ifred! Och det i en trea. Det är skandal! Nu måste yngre få ta plats!
Bara pappa såg det nyktert. Han gillade inte idén med att tvinga mormor att flytta. Han hittade på en lösning. Mormor kan inte vara helt ensam, det håller han med om. Systrarna har rätt: allt kan hända. Ingen av oss har ens nycklar längre till lägenheten mormor bytte alla lås när hon slängde ut brodern. I den här åldern är varje dag oförutsägbar.
Med mammas godkännande installerade pappa en kamera vid mormors ytterdörr. Nu kan var och en av oss se att hon mår bra, genom att titta på kameran i hallen. Mormor själv, när hon passerar kameran, grimaserar ofta åt den.
Hon har sagt att hon gärna betalar sina egna räkningar så mycket går det ändå inte åt när man bor ensam. Och hon tackar nej till all hjälp, bara hon får ha sitt lugn. Alla är nöjda. På så vis har tekniken hjälpt mormor att få vara ifred utan ovälkomna gäster.
Allt har ordnat sig. Det är bara det att mormor fortfarande inte släpper in någon på fika. Igår gick jag dit, men fick plocka upp en burk hemmagjord sylt i trappuppgången. Det verkar som om mormor fortfarande är rädd för att förlora sin frihet och självständighet. Jag önskar bara att hon kunde slappna av lite och börja välkomna oss på besök igen.
