Jag köper finaste kalkonkött till mig själv och gör ångade biffar, medan han får överblivet fläskkött som borde ha slängts förra veckan.
Jag är femtiosju år gammal. I över trettio år har jag varit gift, och hela den tiden har jag tvättat min makes kläder, lagat all mat och sett till att familjens hem är varmt och ordnat. Vi har två barn tillsammans, som jag själv har uppfostrat och gett utbildning. Det känns som att jag alltid har sprungit runt som en liten hamster i ett ekorrhjul. Jag har alltid haft flera jobb samtidigt, tagit alla möjliga arbeten, bara för att våra barn skulle ha samma kläder och skor som andra barn.
Under hela vårt gemensamma liv har min man aldrig egentligen slitit. När pensionsåldern kom, slog han sig bara ner hemma som om han alltid haft där att göra. Själv går jag fortfarande till jobbet varje morgon, hjälper barnen med barnbarnen och sköter allt hushållsarbete, jämt.
Jag har bett honom många gånger att hitta ett litet jobb, kanske som nattvakt, men han skrattar bara och säger att vi klarar oss bra utan extra inkomster. Och mat, det är han inte dum på! Jag har knappt tid att röra runt i grytorna, men när jag kommer hem från arbetet har han slukat allt gott och lämnat en ljummen soppa.
En gång berättade jag detta för min väninna Kerstin, som föreslog att jag skulle börja laga separat: billigt och enkelt till honom, och något bättre åt mig själv. Jag gick hem och berättade för min make att läkaren sagt att jag måste följa en särskild diet, så han fick låta mitt mat vara ifred.
Nu gömmer jag mitt mat, och när han tar cykeln till garaget unnar jag mig en chokladbit. Korv och ost gömmer jag allra längst bak i kylskåpet under syltburkar, och så äter jag det i smyg. Det räddar mig att vi har två kylskåp: ett för maten, ett för alla burkar och där gömmer jag allt gott åt mig själv.
Ni vet hur män är de ser ingenting. Till mig själv köper jag kalkon och gör ångade järpar, till honom billigt fläsk som håller på att gå ut, kryddat så han inget märker. Till honom billigaste makaroner, för bara några kronor, men till mig köper jag pasta av Durumvete.
Jag tycker inte det är något fel på det jag gör, och har inget dåligt samvete. Om han vill ha något bättre får han väl ta ett jobb. Vid vår ålder vore det bara löjligt att skiljas nästan hela livet har redan gått, vi har huset tillsammans, så varför splittra allt och sälja det och dela pengarna på mitten?
