Under fem år trodde hon att hon levde med sin make, men i själva verket ville hon leva med honom på samma sätt som med sin mor.
Elsa kom från en liten stad någonstans längs med södra kusten. Det var där hon blev träffad av Amors pilar. Hon förälskade sig i Henrik, och han i henne. De beslutade sig snabbt för att lämna sitt lilla ursprungshem. De sa till föräldrarna att de skulle till Stockholm för att spara ihop till ett riktigt bröllop. Och de åkte verkligen till huvudstaden för att arbeta ihop pengar. Sedan bestämde de dock att de inte ville lägga pengar på ett stort bröllop.
De gjorde som många unga gör nu för tiden: giftermål i sneakers och jeans, presenter bara i form av ren kontant i svenska kronor, och istället för ett traditionellt bröllop blev det ett enkelt buffékalas. Pengarna från gåvorna gick direkt till att betala av bolånet på den lilla tvårummaren.
Deras mödrar, däremot, när Elsa och Henrik kom hem till Småland över sommaren, ställde till med ett blygsamt kalas ändå.
Fem år hade passerat sedan vigseln. Paret valde att vänta med barn och betalade av bostadslånet bröllopsgåvorna räckte inte till hela bortamatchen. Elsas mor, Anna-Greta, var av det hårdare slaget, ensamstående och uppfostrade Elsa själv. Hon påminde ofta Elsa i telefonen om att barnbarn vore trevligt. Men Elsa kände sig ännu inte redo. Det fanns ingen brådska, så de lät tiden gå.
Men så plötsligt började Elsa irriteras över saker hos Henrik, saker hon nog alltid irriterat sig på men hittills lyckats trycka undan. Hon ringde upp mig en mulen oktoberkväll och sade:
Han pratar länge och varmt med andra i telefon, men när han ska prata med mig är det bara hej och adjö…
När han väl kommer hem från jobbet har ni ju ändå hela kvällen ihop, sa jag.
Ja, men då vill jag titta på en romantisk film, och han ska bara glo på skräckfilmer.
Hur många tv-apparater har ni? Nuförtiden går det ju titta på film på datorn med lurar i öronen. Men det känns förstås inte särskilt familjärt om ni sitter sida vid sida men med huvudet åt varsitt håll.
Exakt så tycker jag också! Jag tror inte att Henrik förstår mig!
Det är lite ovanligt att säga så, fnissade jag.
Varför skrattar du?
Förlåt, jag menar inte att vara elak. Elsa, när trivs ni allra bäst ihop?
På semestern, eller när vi har gäster hemma Då är han alltid så varm och omtänksam
Samtalet pågick nästan en timme. Elsa berättade om deras första möte och hur hennes väninnor alltid varit så avundsjuka. Det blev tydligt att Elsa hade ett starkt behov av att synas och få bekräftelse. Det var det första problemet, och det andra
Elsa, hur skulle ditt idealiska äktenskap se ut?
Självklart med barn.
Det säger de flesta, men många äktenskap knakar rejält efter att barnen kommit
Maken borde bry sig om hur jag mår, hur det går på jobbet Han borde säga något om hur jag ser ut och ge beröm för maten ibland
Gör han inte det?
Han säger att maten är god, men för mig räcker inte det.
Berätta nu Du serverar honom köttbullar och potatismos och han?
Han gnuggar händerna och ler stort.
Det är väl ändå ett slags komplimang? Skulle du känt dig bättre om han puttade undan tallriken och sa att han inte var hungrig?
Elsa blev tyst kanske förstod hon inte riktigt vad hennes klagomål egentligen handlade om. Men det var tydligt att hennes gnagande otillfredsställelse riktades mot maken. Vad hon egentligen saknade funderade jag länge på. För att bekräfta min gissning frågade jag hur hennes relation till modern såg ut.
Jag fick snart veta att mamman var känslomässig och ganska påstridig, med många frågor och åsikter, men också alltid beredd att stötta Elsa när något gick snett. Hon kunde försäkra Elsa om att allt skulle ordna sig.
Ni vet hur man ibland säger, att man gifter sig med någon som liknar ens föräldrar, eller kan ge den sortens kärlek man saknat. Elsa hade aldrig haft någon far, så hon visste inte om att alla människor inte uttrycker känslor lika tydligt som hennes mamma.
Till sist sa jag till Elsa att hon i fem år egentligen varit gift med sin mamma, fast hon vänt sig till sin man för att få exakt samma omtanke och bekräftelse. Först blev Elsa paff av tanken, men efter en stund höll hon med.
Hur skiljer man sig då från sin mamma?
Det är egentligen inte så svårt. Varje gång du anklagar Henrik, tänk då att det är inte han det är din trygga, omhändertagande mor som sitter där vid bordet. Honom kan ingen tävla med!
Ja, just så är det!
Och när det sjunker in, får du se att dina klagomål kommer att smälta bort av sig själv.
