För snart två år sedan sa min man något som jag aldrig kommer att kunna glömma. Han sa: Du lever så förutsägbart att jag har tröttnat på dig. Fastän Jan tyckte vårt liv var enformigt, var jag nöjd med hur vi hade det. På morgonen gick jag upp tidigt, åt frukost, gjorde mina övningar och klädde mig för jobbet. Det första jag gjorde var att se till att Jan kom iväg till sitt jobb han gick alltid tidigt sedan gjorde jag mig själv i ordning. All mat lagade vi hemma; jag packade ner matlådor till oss båda. På vägen hem stannade jag alltid på ICA, sen lagade jag middag, plockade undan och tvättade. Innan vi la oss, såg vi på en film sen sovdags.
Jag var övertygad om att jag gjorde rätt. Allt var perfekt: min man var välskött och mätt, hemma var det ordning och mysigt. Vad mer kunde jag önska? Varje lördag storstädade jag lägenheten, bakade något gott och lagade mat. På kvällen bjöd vi ibland över vänner eller gick ut i stan. På söndagar besökte vi våra föräldrar halva dagen hos mina, andra halvan hos hans. Vi hjälpte till med småsaker, pratade och njöt av familjetid.
På kvällen vilade vi hemma. Vi bråkade aldrig, det var aldrig höga röster. Hemma rådde harmoni och lugn. Men En dag såg Jan på mig och sa att han var uttråkad av mig. Han spenderade timmar på att förklara hur hans vänner levde livet till max gick på event, skrattade och hade alltid något på gång. Inte som oss. Vi klarade inte ens av att höja rösterna mot varandra. Den dagen tog han helt enkelt på sig jackan och gick.
Jag var helnöjd med vårt liv och ville egentligen inte ändra något. Men för min älskades skull var jag beredd att göra vad som helst till och med förändra mig själv. Först bestämde jag mig för att byta stil. Jag rensade garderoben och gick och shoppade för pengarna vi sparat till ett sommarställe. Jag köpte massa nya kläder, klippte av håret kort och färgade det. Jag bestämde mig för att inte längre se tråkig ut. Sen letade jag upp ett nytt jobb. Istället för kontorsjobb blev det eventplanering där öppnades en helt ny värld av galna, kreativa roliga idéer.
En vecka senare kom min man hem. Han blev fullständigt tagen av förvandlingen. Jag lovade honom då att vi skulle leva helt annorlunda. Och så blev det. Vi var sällan hemma. Alltid på språng, alltid ute och reste. Träffade nya människor. Varje kväll gick vi ut pub, klubb, restaurang, mingel, hemmafest, eller vad som helst. Vi kunde dra på camping, cykla runt Djurgården, paddla kajak eller ta en helg i Göteborg.
Efter några månader av vårt nya liv började Jan berätta att han längtade efter tystnad, lugn och ro att bara få vara hemma i soffan. Han saknade mina bullar och mina köttbullar. Nu fanns ingen tid för att stå i köket längre. Jag hade förändrats så mycket att han inte längre riktigt saknade mitt sällskap.
En vecka senare berättade han att han inte orkade hänga med i tempot. Han ville tillbaka till det gamla, till lugnet, till ett välstädat hem med levande ljus, till kvällar hemma och helger hos föräldrarna med riktig hemlagad mat inte take away och kalla rester.
Men nu, då kände jag ingen längtan tillbaka. Jag hade kämpat för att anpassa mig till vuxenlivet, och nu lockade det mig inte längre. Jag tyckte om vårt nya, mer fartfyllda liv. Jag hade också trivts i vårt gamla, men det var för sent att gå tillbaka. När min man på riktigt ville återvända till det förflutna då bröt helvetet lös.
Den här gången var det hans tur att önska sig något orealistiskt. Vaser flög, grannar knackade på, någon ringde polisen. Jan tog sina saker och flyttade till sin mamma. Han hoppas nog att han kommer hem till samma gamla mig. Men det tåget har gått. Vi är inga filmkaraktärer. Man kan inte vrida om livet på kommando. När Jan kommer tillbaka hittar han skilsmässopappren på köksbordet, och en lapp där det står att det är jag som är uttråkad nu och att jag inte kan bo med honom längre.
