För snart två år sedan hörde jag en kommentar från min man som nog aldrig kommer att blekna ur mitt minne. Du lever så förutsägbart att jag blivit uttråkad, Elisabet, förkunnade han med ett dramatiskt suck. Medan Jan tyckte vårt liv var trist, var jag själv ganska nöjd. Jag brukade kliva upp tidigt varje morgon, äta min filmjölk med müsli, göra några hopplösa gymparörelser, och sen sätta på mig vettiga kläder för jobbet. Det första jag gjorde var att fixa kaffe till maken, för han lämnade huset i ottan, och därefter raskade jag vidare med mitt.
Alla våra måltider lagade vi hemma jag packade varsin matlåda till oss båda. På väg hem stannade jag alltid på ICA, handlade nödvändigheter, sen lagade jag mat, dammsög och slängde in en tvätt. Sedan slog vi oss ned i soffan, såg nåt tråkigt drama på SVT och gick och lade oss. Vardagslyx, eller?
Jag var säker på att vi hade det bra. Jan var välklippt och välmående, hemmet var skinande och mysigt. Vad mer kunde man begära? Varje lördag fick huset en ordentlig omgång med skurtrasan, jag bakade kanelbullar och lagade långkok. Och på kvällen bjöd vi över vänner eller gick ut och tog en öl på lokal. Söndagarna var vigda åt släkten: först till Jans föräldrar på dan, sen till mina kaffe, tjatter, och hjälp med att flytta någon blomkruka eller sätta upp en hylla.
På kvällen laddade vi batterierna inför veckan. Vi bråkade aldrig inte ens en höjd röst över en borttappad strumpa. Vår lägenhet på Söder var själva sinnebilden av harmoni. Men En dag konstaterade Jan att han var uttråkad av mig. Han satt i timmar och förklarade hur hans vänner levde livet, festade loss och satsade på självförverkligande. Vi där emot? Vi tjafsade inte ens. Samma dag gick han ut genom dörren med en snopen min och försvann.
Jag tyckte inte själv att det var något fel på vårt liv, men kärleken gör en rätt galen, så jag bestämde mig för att ändra på allt. Jag tömde garderoben på allt som ens påminde om praktiskt och vettigt. Dumt nog la jag undan pengarna vi sparat till torpdrömmen och köpte kläder jag aldrig förstått mig på neonfärgade tröjor, läderboots, och nån chockrosa kappa. Klippte håret axelkort och färgade det blondare än blond. Uttråkad? Det är det sista man kunde anklaga mig för nu.
Sedan bytte jag jobb. Sa adjö till siffror och Excel, och började som arrangör av fester och events, och upptäckte plötsligt allt från lerduveskytte till escape rooms och eldslukare. En vecka senare dök Jan upp, lika chockad som svärmor på luciatåget. Från och med nu, lovade jag, ska vi aldrig ha en tråkig dag! Och det fick han sannerligen.
Vi var aldrig hemma. Varje kväll ut på stan, nya barer, nya vänner, troligtvis förlorade vi kontrollen över både kalorier och sömnbehov. Vi cyklade, paddlade kajak i Mälaren, och stack till Göteborg bara för att äta räkor på smörgås. Fredagsmys var ett minne blott, nu var det ständiga happenings och resor kors och tvärs.
Några månader in på vår spännande nya livsinriktning, började Jan plötsligt längta efter ja, ni gissar rätt: lugn och ro. Han saknade tysta kvällar hemma, mina hemlagade kåldolmar och doften av kanelbullar i ugnen. Numera hade jag knappt tid att värma mikro-mat, än mindre stå och steka pannkakor till någon annan.
Kort därefter meddelade Jan att han inte orkade leva såhär längre. Han ville tillbaka till våra trygga rutiner, eld i brasan, söndagsfika hos föräldrarna och riktiga, varma middagar, inte take-away i taxin på väg till nästa fest.
Problemet var bara det ville inte jag. Jag hade kämpat så hårt för att anpassa mig till vuxenlivsdutterna, men nu väcktes en annan sida i mig. Jag gillade verkligen den nya Elisabet, som fick energi av äventyr, och friheten att leva lite galet. Visst, det gamla livet var stabilt och mysigt men nu, nej tack, aldrig mer.
När Jan slutligen krävde att vi skulle återgå till exakt hur det var, blev det full kalabalik. Tallrikar rök, grannarna knackade på och någon ringde polisen klassisk svensk dramatik i tre akter. Jan packade sina väskor och drog till sin mamma i Älvsjö, förmodligen i hopp om att han vid sin återkomst skulle hitta den gamla Elisabet igen.
Men, nej. Vi är faktiskt inte karaktärer i en svensk folkhemsfilm som Sällskapsresan. Man kan inte bara ändra sig på kommando. När Jan kommer hem, hittar han bara skilsmässopapper på köksbordet och en lapp: Tyvärr, nu är det jag som är uttråkad. Och vet du, jag trivs utmärkt så här.När jag låser dörren bakom mig den sista gången, känns det märkligt nog inte sorgligt alls. Tvärtom spirar något nytt inom mig, en sorts bubblig förväntan. Jag går ut på gatan i min chockrosa kappa, känner vinden dra i håret och tänker att för första gången på länge, har jag ingen aning om vad som händer härnäst.
Det är skrämmande. Men det är mitt.
Jag sätter kurs mot bageriet på hörnet, beställer en varm bulle med extra kanel bara till mig, och ler åt bagaren medan jag njuter av varje tugga. Livet har kanske inga garantier, tänker jag, men det är just där äventyret bor. Nästa vecka bokar jag en biljett till Köpenhamn själv. Och när någon frågar om min man, svarar jag bara med ett leende: Jag har valt att vara min egen bästa följeslagare nu.
För i slutändan är det aldrig för sent att ändra manus särskilt när man själv äntligen får skriva fortsättningen.
