Hej kompis, jag måste berätta om hela den här galna familjekonflikten som har pågått i flera år. Det handlar om vår gammelfarmor Inga som hade en liten lägenhet i en gammal byggnad i Gamla Stan. Min mamma, Karin, bråkar ständigt med mig om vem som egentligen äger den.
Karin hotar mig med en rättstvist. Varför? För att lägenheten som tillhörde vår gammelfarmor egentligen inte hörde till henne eller mig utan till min dotter, lilla Ebba. Karin tycker det är helt orättvist. Hon menar att lägenheten skulle ha gått till henne, men Inga bestämde annorlunda. Troligen för att jag och min man Johan har bott hos henne i fem år och tagit hand om hennes vardag.
Man kan säga att min mamma är väldigt självisk. Hennes egna behov har alltid gått före andras. Hon har varit gift tre gånger men har bara två barn: mig och min yngre syster Elsa. Elsa och jag har ett bra förhållande, men med Karin har det alltid varit lite kyligt.
Jag minns knappt min pappa, Lars. Han skilde sig från Karin när jag bara var två år. Fram till jag var sex bodde jag med mamma hos Inga. På den tiden kände jag Inga som en jobbig person nog för att Karin grät hela tiden. När jag blev vuxen förstod jag att Inga egentligen var en jättebra människa som bara ville att vi skulle bli självständiga.
Efter skilsmässan gifte sig Karin om och vi började bo med min styvfar, Mats. Det var under det äktenskapet som Elsa föddes. Karin levde sju år med Mats innan de också gick skilda vägar. Den här gången flyttade vi inte tillbaka till Inga. Mats fick jobb och vi bodde tillfälligt i hans lägenhet. Tre år senare gifte sig Karin igen och vi flyttade in i den nya mannens lägenhet i Malmö.
Den nya pappan var inte glad över att få barn, men han gjorde oss ingen skada han bara ignorerade oss. Karin var också helt upptagen med sin nya man, svartsjuk och gjorde ofta en scen med krossat porslin. En gång i månaden började hon packa, men Mats stoppade henne alltid. Vi blev vana vid det och slutade bry oss om hennes humör. Jag tog hand om Elsas uppfostran eftersom Karin aldrig hade tid. Tur nog hade vi två mormödrar som hjälpte till, så jag flyttade in i ett studenthem medan Elsa bodde hos Inga. Min pappa hjälpte alltid till, och Karin ringde bara under semestern.
Jag lärde mig att acceptera Karins brist på engagemang. Elsa däremot tog alltid åt sig allt och blev riktigt förolämpad när vår mamma inte dök upp på hennes studentexamen.
Vi vuxna blev alla lite äldre. Elsa gifte sig och flyttade till Göteborg med sin man. Jag och min pojkvän Johan hade inga bråttom att gifta oss, men vi bodde ihop i en hyreslägenhet i Stockholm. Jag besökte ofta Inga vi var väldigt nära, men jag ville inte störa henne för mycket.
Sedan blev Inga sjuk och hamnade på sjukhus. De sa att hon behövde bra omvårdnad, så jag började gå och besöka henne varje dag. Jag handlade mat, lagade mat, städade och såg till att hon tog sina mediciner i tid. I sex månader gjorde jag det, ibland tillsammans med Johan som reparerade saker och städade. En dag föreslog Inga att vi skulle flytta in hos henne så att vi kunde spara pengar på en egen bostadsrätt och slippa betala hyra.
Vi tackade ja på en gång. Förhållandet mellan mig och Inga var så fint, och hon gillade Johan jättegärna. Sex månader senare fick jag veta att jag var gravid. Självklart bestämde vi oss för att behålla barnet. Inga blev överlycklig över att få en gammelförälder. Vi hade en liten bröllopsmiddag på ett mysigt kafé på Södermalm, men Karin dök inte upp och hörde inte ens av sig i telefon.
När Ebba var två månader gammal föll Inga och bröt benet. Det var en enorm påfrestning att ta hand om både hennes skadade ben och den lilla bebisen. Jag bad min mamma om hjälp, men hon sa att hon mådde dåligt och skulle komma senare och hon kom aldrig.
Sex månader efter det drabbades Inga av en stroke och blev helt sängbunden. Att vårda henne var en enorm börda för mig, men utan Johan vet jag inte hur jag skulle ha klarat det. Tack vare honom började hon så småningom prata igen, gå och äta. Efter stroken levde hon ytterligare två och ett halvt år, såg hur Ebba började gå och dog sedan stilla i sömnen. För oss båda var det ett tungt slag, för vi älskade Inga så mycket.
Karin dök bara upp på begravningen. En månad senare kom hon för att kräva lägenheten. Hon var säker på att den skulle bli hennes, men hon visste inte att Inga hade testamenterat den till mig direkt efter Ebbas födelse. Så Karin fick inget.
Det här gjorde henne rasande. Hon hotade med att stämma mig om jag inte gav henne lägenheten. “Det spelar ingen roll vem som tog hand om mormor! Den här lägenheten skulle vara min!” skrek hon. Men jag har redan en notarie och en advokat som har sett till att vi får behålla den gåva som Inga gett oss. Vi planerar att namnge vårt nästa barn, om det blir en flicka, efter vår kära gammelfarmor Inga.
Allt gott, vi hörs snart igen.
