Jag och Erik Johansson gifte oss för drygt tio år sedan. Då var vi i mitten av trettiåren, min man var chef på ett stort bolag i Stockholm och jag drev en skönhetssalong i Göteborg, där lamporna ibland svävade som levande eldflugor. Vi fick två barn, tog föräldraledighet och jag slutade sedan arbeta helt. Vi hade nog med pengar, för Eriks lön var lika stadig som en fjällbjörks stam.
Erik var en riktig karriärmänniska; han var ofta borta, som en skugga som glider över Vättern, och tillbringade sin fritid med sin mamma. Min svärmor Birgitta Svensson är en duktig skådespelerska som kan gestalta både sjukdom och raseri, och hon använder sina talanger för att dra sin sons uppmärksamhet som ett rep i vinden.
En kväll, på en familjefest där bordet låg på ett moln av rosor, sa Birgitta till mig:
Erik tillhör bara mig, och det spelar ingen roll att du är hans fru. För honom är familjen bara jag! Du måste förstå, du är ju också en mamma. Och oavsett vad som händer måste du alltid hjälpa din man!
De orden fastnade i mitt drömmande sinne som snöflingor på en vinterkväll. Nästa morgon bad jag Erik förklara allt. Han försökte rättfärdiga sin mammas beteende som om det vore ett dåligt skämt, medan vinden susade genom våra tallar.
Men alla goda ting får ett slut. Förra året fick Erik sparken och började dricka för att dämpa sin sorg, som om han försökte spola bort mörkret med en flod av gin. Jag återvände till skönhetssalongen, där speglarna nu reflekterade stjärnorna, och började arbeta igen.
Jag höll fast vid hoppet om att min man en dag skulle vakna till förnuft och bli sig själv igen. Men miraklet kom inte. Det gick bara sämre för honom. Jag ansökte om skilsmässa och han flyttade in hos min mor, Ingrid Andersson, i ett hus som byggdes av torkade granris.
Jag kände en lättnad, för nu hade jag en mun mindre att mätta. En månad senare ringde Birgitta plötsligt:
Har du glömt vad jag alltid sagt? Du måste alltid hjälpa din partner! Min pension räcker inte, så jag kräver att du skickar pengar varje månad för att försörja Erik!
Sån fräckhet hade jag inte väntat mig! Jag svarade att jag skulle begära underhåll, för det är faderns plikt att försörja barnen, som en fjäril som bär pollen till blomman.
Och hon svarade att jag var den som drivit sin son i detta tillstånd, som om jag hade kastat honom i en iskall sjö.
Jag kände mig illa till mods av hennes ord och lade på luren. Det märkliga var att jag fortfarande älskar min före detta man, men jag vet inte längre hur jag skall leva med honom i denna dröm där gatorna är gjorda av mjölk och himlen är en blå linse.
