20251217
Kära dagbok,
Jag har nu gått igenom skilsmässan med Karin och det känns som om en tung sten har lyfts från min rygg. Hon har sedan länge menat att jag var den som hindrade henne från att leva ett normalt liv, och nu visar hon tydligt att hon hade fel. På bara tolv veckor har jag förändrats så mycket att hon knappt känner igen mig.
Under flera år försökte jag övertala Karin att gå ner i vikt, men hon lyssnade inte på mig. Hon fortsatte att äta snabbmat och slurpa kolsyrade läsk, så hon blev bara tjockare. Jag såg hur hon tillbringade helgerna på soffan och hur det blev omöjligt att locka henne till en promenad eller ett gym. Idag har jag själv en träningsmatta i det lilla köket, en ny frisyr och kläder som sitter som de ska, fast det verkar som om ingen annan än jag har börjat ta hand om mig. Jag har lärt mig att tvätta kläder, laga mat och fixa allt själv något som Karin aldrig lyckades visa mig.
Vi pratade en sista gång när jag körde vår dotter Maja till Karins lägenhet för helgen. Hon sa att jag hade hållit henne tillbaka i åratal, att jag var en idiot som nu äntligen hade vaknat. Hon menade att jag inte längre var en del av hennes planer och att hon nu hade en ny relation där hon är lyckligare än någonsin. Det sårade mest när hon erkände att hon aldrig hade gjort något för mig eller för Maja.
Människor brukar säga att man ska ge så mycket som man vill få tillbaka, men Karin svarade aldrig på mina försök att ge. Jag har älskat henne, respekterat henne och ibland påpekat småsaker, men hon verkade aldrig vilja förändra något. Efter skilsmässan har hon fortsatt att sätta sig själv i första rummet, utan att tänka på vår dotter som hon knappt sett på länge. Jag önskar att hon åtminstone hade försökt stå i mina skor ett tag och förstå vad jag faktiskt behövde få av henne. Kanske hade det förändrat något, men vem kan säga.
Det här har lärt mig att friheten kommer när man släpper taget om de som aldrig vill låta en växa. Att ta ansvar för sitt eget liv är det enda som verkligen betyder något. Jag har lärt mig att ibland måste man låta andra gå sin egen väg och fokusera på att bli den bästa versionen av sig själv.
