Vid sommaren slut
När jag minns tillbaka på den tiden, känns det nästan som en saga från ett annat liv. Då arbetade jag i biblioteket i Umeå, och många brukade säga att mitt liv saknade spänning. Faktum var att biblioteket för det mesta stod tomt, besökarna tillbringade numera sina dagar framför skärmar istället. Jag gick ofta runt bland hyllorna, flyttade böcker, dammade och småpratade för mig själv. Om jag ska vara ärlig, var den största fördelen med arbetet att jag hann läsa otaliga böckerallt från romantiska romaner till filosofiska traktat. Men när trettioårsdagen närmade sig, slog det mig att all denna romantik bara hade passerat förbi mig.
Jag var i mogen ålder, såg ganska alldaglig ut och min lön i kronor räckte knappt till något extra. Jag hade aldrig funderat riktigt allvarligt på att byta jobballt var bekvämt och vant. Numera tog sig bara studenter, ibland gymnasieelever och någon gammal pensionär, tid att besöka biblioteket.
En tidig vår bjöds jag in till ett länsövergripande yrkestävling för bibliotekarier. Tanken hade aldrig slagit mig att jag faktiskt kunde vinna huvudpriset: en två veckors helt betald resa till Skånes södra kust.
Fantastiskt, det här får jag inte missa! utbrast jag, både till min kära vän Karin och mamma. På min lön kommer man inte långt, men nu verkar lyckan själv ha landat i knäet.
Sommaren närmade sig sin sista akt. Den där dagen vandrade jag längs en öde sandstrand i Ystad, långt från bibliotekets dammiga hyllor. De flesta semesterfirare satt i strandcaféerna, eftersom havet gick högt just denna dag. Det var min tredje dag vid vattnet, och jag ville vara för mig själv, vandra, drömma lite.
Plötsligt fick jag syn på hur en kraftig våg sköljde över bryggan och drog med sig en pojke ut i havet. Utan att tänka kastade jag mig i för att hjälpa till. Det var nära land, och även om jag inte var någon mästersimmare, hade jag lärt mig hålla mig ovanför ytan sedan barnsben.
Vågorna både hjälpte och stjälpte mig, de förde pojken närmare stranden men drog honom ibland tillbaka. Till slut, när jag stod med vatten upp till bröstet, lyckades jag få fäste och dra honom iland.
Min klänning klibbade mot kroppen, och när jag såg på pojken slog det mig:
Han är ju bara ett barn, kanske fjorton år, bara kraftigt byggd och nästan huvudet längre än jag, tänkte jag för mig själv. Men högt sa jag: Simmar du i sånt här väder? Vad tänkte du på?
Pojken reste sig och tackade lite klumpigt, sedan stapplade han iväg utan att se sig om. Jag ryckte på axlarna och såg honom försvinna mellan sanddynerna.
Nästa morgon vaknade jag på hotellrummet med ett leende. Solen lyste klart och havet glittrade under fönstret, lugnare än igårsom om det bad om ursäkt för sin ilska. Efter frukost drog jag mot stranden, sträckte ut mig i solen och lät tankarna vandra fritt. När kvällen närmade sig gick jag mot stadsparken och fann ett litet skjuthus. Förr i tiden hade jag varit duktig på luftgevärsskytte, men första skottet missade totalt, andra träffade mitt i prick.
Titta, så där ska det gå till, pojkvän, hörde jag en man bakom mig säga vänligt. Jag vände mig om och kände genast igen pojken från igår.
I hans ögon blixtrade en oro, men ännu mer blev jag förvånad när hans pappaen lång, vänlig man som presenterade sig som Henriklog urskuldande:
Kan du visa oss hur man skjuter? Min son Emil är värdelös på det här, och jag också, tyvärr!
Efter skjutbanan promenerade vi längs stranden, satt på café i hamnen och åt glass, och tog en tur i det gamla pariserhjulet. Jag trodde först att Emils mamma snart skulle ansluta, men både han och Henrik verkade förvånansvärt tillfreds som de var, ingen väntade på någon.
Henrik visade sig vara en ovanligt spännande samtalspartner, och ju längre vi talade, desto mer sympatiserade jag med honom.
Hur länge är du här? frågade han.
Det här är min första vecka, har en till kvar.
Jaså! Från vilken stad kommer du då?
Det visade sig vara ett märkligt sammanträffandebåde Henrik och Emil bodde också i Umeå. Vi skrattade tillsammans.
Otroligt, man kan bo i samma stad hela livet och aldrig ses, men här, av alla platser
Resten av kvällen samtalade vi livligt, och när vi skildes åt vid hotelldörren, hade vi bestämt att ses igen nästa morgon på stranden.
Jag kom tidigt, men Henrik och Emil dröjde. Nästan en timme försent hörde jag Henriks ursäktande röst:
Förlåt oss, Elin, vi försover oss ibland när vi har semester!
Pappa, jag springer ner i vattnet! ropade Emil redan på väg mot havet.
Men något inom mig fick mig att ropa:
Vänta, du kan väl inte simma?
Henrik såg förvånad ut:
Klart han kan, han tar alltid medaljer på skolans simtävlingar.
Tankfullt log jag, för bara igår hade jag varit säker på att pojken inte kunde simma. Kanske var det bara inbillning.
De bodde på hotellet bredvid mitt.
De kommande dagarna blev just de där fulländade sommardagarnas paradis. Varje morgon möttes vi på stranden och sade adjö först sent, efter utflykter och samtal. Jag tänkte ofta att jag ville prata med Emil utan Henrik, för något verkade tynga honom, även om han försökte dölja det.
Tillfälle gavs när Emil en dag kom ensam till stranden.
Hej, pappa är sjukfeber, sa han lite beklämt. Jag frågade om jag fick gå och simma, sa att du skulle ha koll på mig! Ursäkta att jag bara antog det
Kan jag få din pappas nummer? frågade jag, och han rabblade det snabbt ur minnet.
God morgon, svarade Henrik när jag ringde. Det är nog ingen särskilt god morgon efter febern, men hoppas du kan ha lite överseende med Emil, han lovade att lyda.
Självklart. Krya på dig du bara!
Efter badet slappade Emil med handduken och sa plötsligt:
Vet du, du är en riktig vän, Elin. Jag är också tacksam att du inte berättade för pappa vad som hände i förrgår. En våg slog faktiskt omkull mig, jag blev lite rädd.
Oroa dig inte, log jag. Men, Emil var är din mamma? Varför är ni själva?
Han tvekade länge innan han, nästan vuxet, började berätta. Henrik reste ibland bort i jobbet. Då bodde Emil hos sin mamma Malin. Utåt sett verkade familjen perfekt, men skenet bedrog.
En dag hade Henrik fått besked att han skulle till Stockholm på kurs i tre veckormed löfte om befodran och bättre lön. Han såg det nästan som en möjlighet för framtiden.
Men redan efter två dagar sa Malin:
Ikväll kommer en kollega till mig, Tomas, och hans dotter Klara över. Jag och Tomas måste jobba på ett projektdu får gärna ta hand om Klara.
Eftersom Klara var några år äldre, och van vid stan, drog hon med Emil ut i stadsparken. Malin tryckte en femhundralapp i hans hand:
Här, du bjuder väl Klara på glass!
Tre veckor gick så. Innan Henrik återvände sa Klara:
Skönt att din pappa snart kommer hem. Min pappa och din mamma ja, de har egna nöjen när vi är borta.
Emil kände sig illa till mods. När pappa kommit hem visste han inte om han skulle avslöja något, eller bara tiga. Allt blev ändå tydligt när han en kväll kom hem till bråk mellan föräldrarna:
Ja, jag har träffat någon annan. Gör vad du villjag flyttar imorgon! hörde han Malin säga.
Då söker jag skilsmässa. Emil stannar hos migdu verkar ändå inte bry dig, svarade Henrik.
Nästa morgon packade Malin sina saker. Han bestämde sig snabbt:
Jag bor med dig, pappa, sa han enkelt.
Henrik drog handen genom Emils hår och sa att han självklart skulle få välja. Det gick ett tag innan Emil ville träffa sin mamma igen.
Senare samma dag besökte vi Henrik tillsammans, bar med oss färska bär. Han mådde bättre och lovade vara med oss nästa dag.
Tre dagar senare skulle Henrik och Emil resa hem, själv hade jag två dagar kvar i värmen. Sommaren gick mot sitt slut. På flygplatsen tog vi farväl, med ett löfte att ses igen. Henrik lovade möta mig vid planet, Emil log sitt bredaste leende.
Jag planerade ingenting, men när jag låg på hotellsängen och läste igenom de vänliga meddelandena Henrik skickade där han skrev att han saknade mig, kände jag mig märkligt lycklig. Och så småningom flyttade jag in hos Henrik och Emil. Det var som om hela världen blev ljusare, och allra lyckligast verkade Emilför pappan, för sig själv och för mig. Vid sommaren slut hade vi funnit något nytt tillsammans.
