Sommaren i slutet
Att jobba på bibliotek i Stockholm ibland känns det som om livet håller på att gå en förbi. Jag, Elin Johansson, tänker ofta på det när jag står mellan bokhyllorna och dammar av gamla romaner och filosofiska verk som knappt någon lånar längre. Nuförtiden sitter folk med sina skärmar och lär sig livet därifrån. Men jag blev ändå kvar bibliotekariens lön är inte hög, men mitt intresse för böcker går inte att betala för i kronor. Vid trettio inser jag plötsligt att all romans jag läst om bara stannat just på sidorna, aldrig nått mig i verkligheten.
Mina vänner skaffar familj. Själv är jag inte direkt iögonfallande, trivs med mitt jobb och har aldrig känt behov att söka mig bort. Studenterna är de enda som syns ibland, någon pensionär kommer in för att läsa tidningen, men annars är det tomt.
Så, oväntat, vann jag första pris på ett yrkesevenemang betald tvåveckorsresa till västkusten! Fantastiskt! Såklart jag ska åka, berättade jag glatt för mamma och min barndomsvän Karin. På min lön hade jag aldrig haft råd med något liknande. Nu kändes det som om någon fortfarande såg just mig.
Sommaren var snart slut. Jag strövade ensam längs en nästan tom strand i Varberg, havets brus var extra kraftigt den dagen. De flesta satt hellre inomhus på något fik. Det var min tredje dag vid havet och jag ville bara gå, låta tankarna vandra.
Plötsligt ser jag hur en våg slår över en kille på piren han försvinner. Utan att tänka kastar jag mig ut. Han är alldeles nära stranden och även om jag inte är någon mästersimmare klarar jag vatten, sådan var barndomens somrar. Vågor hjälper mig att dra pojken in mot land, sedan trycker vattnet oss ut igen, men jag ger inte upp. Snart står vi båda på botten, nästan till bröstet. Mina ben darrar. Klänningen smiter åt kroppen när jag ser på honom.
Han är inte mer än fjorton, lång och lite fumlig. Varför badar du idag, när det är så här? frågar jag, fortfarande andfådd. Han tittar undan, tackar kort och vinglar därifrån. Jag ser efter honom, axlarna rycker. Kunde lika gärna vara min lillebror.
Nästa morgon vaknar jag, himlen är klarblå, solen gnistrar på vågorna, havet ber liksom om ursäkt för gårdagen. Jag går ner efter frukost, solar på stranden. Senare på dagen promenerar jag in till nöjesparken, provar på luftgevärsskytte trots att det var länge sedan. Första skottet är en miss, andra mitt i prick.
Oj! Titta, Albin, så här ska du skjuta! hör jag en mansröst bakom mig och vänder mig om. Det är pojken från igår.
Han rycker till när han ser mig också nog har han tänkt på vår möte. Mannen presenterar sig som Lennart och erbjuder sig att jag ska visa dem båda hur man siktar. Albin är usel, och jag är inte bättre själv, pinsamt nog, säger han med vänlig röst och skratt.
Vi fortsätter att umgås efteråt, äter glass på ett café, åker pariserhjul. Jag väntar hela tiden på att Albins mamma ska dyka upp, men inga fler gäster kommer. Lennart visar sig vara rolig och intressant, ju längre vi pratar, desto mer tycker jag om honom.
Elin, har du varit här länge? frågar han.
Nej, bara första veckan. Har en vecka kvar.
Varifrån kommer du?
Det visar sig att de bor i samma stadsdel i Stockholm som jag. Vi skrattar åt slumpen. Tänk, aldrig setts hemma men så här, på västkusten, knyts våra vägar samman.
Albin kommer snart över sin blygsamhet och blir pratsam, han har förstått att jag inte tänker nämna vårt möte igår. Mot kvällningen följer Lennart och Albin mig hem till hotellet. Vi bestämmer att träffas på stranden nästa dag.
Jag är först på plats när solen stiger över havet, men de dröjer nästan en timme. Till slut hör jag Lennarts röst. Förlåt oss, Elin, vi försov oss glömde ställa larmet, säger han och slår sig ner.
Pappa, jag går och badar! ropar Albin till sin far.
Vänta, kan du verkligen simma? säger jag snabbt.
Lennart skrattar till. Klart han kan, han tävlar för skolan.
Konstigt, jag var säker på att han inte kunde simma. Eller minns jag fel? Vi bor på angränsande hotell, och de kommande dagarna är magiska. Vi möts dagligen på stranden, reser på utflykter och pratar om allt möjligt. Jag märker att Albin ofta vill vara själv med mig. Det känns som om han bär på något.
En dag dyker Albin upp ensam. Hej! Min pappa är sjuk, feber och allt. Jag sa att jag går ner hit du kan väl hålla koll på mig? Han lämnar mig pappans mobilnummer.
God morgon, svarar Lennart när jag ringer. Han skrattar plågat. Ta hand om min kille, snälla, han lovar lyda dig.
Efter badet ligger Albin kvar på solstolen bredvid mig. Vet du, du är verkligen en vän, säger han plötsligt och ser mig i ögonen. Tack för att du inte sa nåt till pappa om piren Hans kinder rodnar. Vågorna drog med mig, jag blev rädd på riktigt.
Vi tystnar båda en stund innan jag frågar: Albin, berätta, var är din mamma? Ni är alltid bara två.
Han tar sats, tvekar, men bestämmer sig. Sen berättar han om separationen. Hans pappa reser ibland med jobbet, då bodde Albin med mamma, men den familj de låtsades vara sprack. Mamma Ingrid hade träffat en annan, nu var hon på väg till ett nytt liv, med en annan man och en dotter, som ibland varit med och strosat runt på stan när de vuxna jobbade med projekt ihop. Albin tyckte inte om henne, och än mindre sin mammas nya vän. När Lennart kom hem en dag, hörde Albin själv modern säga att hon var klar med familjen. Hon flyttade ut en lördagsmorgon, pappan och sonen blev kvar.
Jag ville bara bo med pappa, säger han, det är faktiskt bättre så. Lennart hade försökt prata om allt, men Albin sa att han redan visste och förstod. Jag älskar dig och det blir bättre när vi är två, minns han att han sa.
Efter doppet köper jag frukt till Lennart och vi går hem till honom. Hans leende är tillbaka, han lovar att vara på stranden nästa dag.
Tre dagar senare var det dags för Lennart och Albin att åka tillbaka till Stockholm. Själv har jag två dagar kvar. Sommaren är nästan över. Vid kanten av denna sommar säger vi hej då men Lennart lovar möta mig på Arlanda när jag kommer från västkusten. Albin ler, han ser ut som den lyckligaste pojken på jorden.
Jag gör inga planer, men deras varma meddelanden får mig att börja tro på att livet ändå kan bjuda på en ny chans. Snart flyttar jag in hos Lennart och Albin. Kanske är det Albin som är gladast av oss alla över att hans pappa, och kanske även han själv, har hittat någon att tycka om igen.
