Vet du, jag måste bara berätta vad som hände nyligen. Jag och min man har varit gifta i tio år nu. Vi bor i en tvåa här i Stockholm som vi fortfarande betalar av på, så det är inte precis fett med pengar. Vi har inte vågat oss på barn än, vi vill verkligen känna att vi står stabilt först, du vet. Min bror däremot, han är gift med en kvinna som heter Maja. De bor i en etta i Huddinge och har redan tre ungar Maja är gravid med sitt fjärde och pratar redan om ett femte. Brorsan jobbar dubbla heltider och drar dessutom in lite extra vid sidan om. Maja jobbar inte alls.
De har tagit lån för både tvättmaskin, diskmaskin och lite annat smått och gott. Vi har ofta fått hoppa in och hjälpa dem ibland med pengar, ibland med mat. Ibland är det nästan som att Maja kräver saker istället för att fråga snällt. Då har vi fått vara rätt raka med henne och säga ifrån. Då blir både hon och min bror sura, men efter några veckor kommer de ändå tillbaka och ber om något nytt.
Men nu häromveckan tappade jag hakan totalt. Maja ringer mig och säger: “Eftersom ni ändå inte har några barn och vi snart är uppe i fyra, borde ni låta oss ta över er lägenhet.” Jag bara: “Men vart ska vi ta vägen då? Till er etta eller?” Helt chockad alltså.
Hon bara: “Nej nej, ni får hyra någon annanstans. Vi flyttar in i er tvåa.” Hennes röst liksom bara… full av självklarhet. Och så, helt seriöst: “När tänker ni flytta ut?”
Alltså då kunde jag inte hålla mig längre. Jag sa: “Vet du vad, du borde kanske ringa Psykiatrin på Sankt Görans och få lite hjälp. Och så kan du ta dina galna idéer och lämna min lägenhet.”
Hon blev helt rabiat: “Då gör jag abort, och det är ditt fel!” skrek hon och stormade ut.
Och gissa vad? Samma dag, i hemlighet, gick hon till kliniken i tredje månaden och gjorde abort.
Kl två mitt i natten stormade min bror in och öste ur sig allt möjligt. Min man gick direkt fram och lugnade ner honom rejält (ja, han drog faktiskt ut honom till badrummet och sköljde huvudet med iskallt vatten några gånger, så han skulle komma till sans) och så sa vi tack och hej.
Sedan dess finns inte min bror kvar i mitt liv. Så ovärdigt alltihop, men jag orkar faktiskt inte mer drama.
