Jag har ropat åt min svärmor, som heter Ingrid, att sluta dyka upp så sent, men hon har bara vänt på mina ord.
Av någon obegriplig anledning tror hon att hon har rätt att utan förvarning gå in i vårt hem i Solna. Vår lilla son, en år gammal Lukas, har vi vant vid en strikt rutin. Om han inte somnar runt tjugotiden låter vi honom inte ens gå i sängen då väntar två timmar av ren plågsamhet.
Det är som att tala med en vägg. Så ofta jag bett Ingrid att inte komma hem så här sent, bara blir hon tyst. Hon förstår inte att det är en katastrof att hon besöker sin ettåriga brorson så långt in på kvällen.
Jag jobbar långa dagar säger hon. Hon sitter i en halv timme, leker, får honom att skratta, men sedan blir natten en oändlig kamp för att få barnet i säng. När han väl vaknar blir han orolig och skriker.
Vad gör jag?
Jag började som vanligt lägga Lukas. Erik och jag hade plockat ut en film vi skulle se när mörkret föll. Plötsligt hördes ett knackande på dörren. Erik öppnade och stod öga mot öga med sin mamma.
Det är svårt att sätta ord på vad jag kände. Jag var rasande. Rasande. Lukas hade precis börjat få tänder och var redan orolig. Varje lugn timme var en dyrbar gåva. Jag försökte samla mig. Man måste hålla sig lugn, trots att det är min svärmor.
Jag låtsades ha ont i kinden, höjde handen mot kinden och skrek:
Du kommer just i rätt ögonblick! Jag har tandvärk jag klarar inte av det. Jag vill inte gå till tandläkaren ensam. Sitt kvar en stund med barnet så kommer vi snart.
Erik förstod ingenting. Han kastade sig på jackan och vi rusade ut ur lägenheten.
Vad är det här för föreställning du håller på med? frågade Erik.
Åtminstone kan vi gå någonstans för oss själva. Och glöm inte att stänga av telefonen! svarade jag.
Vi kom hem först efter midnatt. Ingrid fick ta en taxi hem. Lukas låg i sin spjälsäng, omgiven av smutsiga blöjor och kläder. Leksaker, napp, skramlar ett enda kaotiskt konstverk utspritt överallt.
Svärmor såg utmattad ut. Sminket smet, och hennes kjol var fläckad av barnens bajs. Sedan har hon börjat komma sällan, och aldrig mer så sent.
