För min mamma är omsorgen om sitt barnbarn ett omöjligt uppdrag. Alla mina vänner har mödrar som utan problem kan ta hand om deras små. Min mamma säger ständigt samma sak: Det är ditt barn, jag har redan uppfostrat mitt. Min dotter, Alva, är fem år och går på förskolan i Uppsala. För två år sedan återgick jag efter föräldraledigheten till mitt jobb som lågstadielärare, och jag får sällan ledigt. När jag verkligen skulle behöva stöd, önskar jag att min mamma kunde stå vid min sida.
Vintern är min fria tid, för jag äger ingen sommarstuga. Mamma sitter hemma hela dagen, bara TV och samtal med sina gamla vänner på telefonen. Hon har inga andra sysselsättningar. Förra veckan besökte vi ögonläkaren och fick reda på att Alva har synproblem. Jag ringde till mamma och berättade att vi måste ta Alva till kliniken i tio dagar. Vi hämtar henne från förskolan klockan ett och kör sedan till kliniken samma morgon. Allt ligger nära varandra förskolan, kliniken och mammas hus.
Alva är välslipad och mamma vet det. Hon är inte gnällig, hon bråkar inte, hon gör inget oväsen, hon äter vad vi ger. Men ändå bär mamma på en stark motvilja mot att hjälpa. En dag behövde jag hennes hjälp när både Johan och jag var tvungna till jobbet.
Det vore en räddning om mamma kunde komma och hjälpa några dagar, men hon klarar det inte. Vi har tur som har släkt nära, som kan rycka in. Mormor Ingrid bor granne och har ingen syssla på sistone, så det vore logiskt att låta henne ta hand om barnet medan vi arbetar. Det kostar oss inget extra hon är bara ett stenkast bort och det skulle lätta på vår stress rejält.
Sedan mamman gick i pension har jag hjälpt henne ekonomiskt. Jag betalar hennes hyra hela två gånger i månaden, och när Johan och jag handlar tar vi med henne så att hon kan betala själv. Vid alla helgdagar ger jag henne dyra, vackra presenter. Hon tar all hjälp för given och tror att det är min plikt som dotter att laga mat, betala hyran och skämma bort henne. Det förstår jag inte! Mitt barn är mitt ansvar, inte någon börda jag ska bära för någon annan.
Det känns som om mormödrar inte är skyldiga att hjälpa sina barn, men ändå gör de det. Är det rättvist? Det gör ont i hjärtat jag kämpar så hårt för min mamma, men hon verkar inte uppskatta det.
