Jag har stått ut i två veckor, Isak! Två veckor i det här skjul som de så stolt kallar pensionat.
Varför gick vi ens med på det?
För att mamma bad oss. Anneli behöver vila, stackars Anneli med sitt olyckliga liv, härmade brodern deras mor.
Anneli hade verkligen ingen enkel historia, men Elsa kunde inte tycka synd om henne. Inte alls.
Anneli, mammas halvsyster, hade alltid varit den där ständigt behövande fattiga släktingen.
Väskan ville inte gå att stänga. Elsa pressade ner locket med ett knä, försökte få dragkedjan över kanten men handduken gled hela tiden ut.
Bakom den tunna plywoodväggen, som på det här eländiga gästhuset stolt kallades för vägg, skrek Algot, sex år och Annelis son.
Jag vill inte ha gröt! Nej! Jag vill ha köttbullar!
Barnet ylade som om någon försökte mörda honom.
Sedan hördes en hand slå hårt, bestick som skramlade och Annelis trötta, rökiga stämma:
Men älskling, ta en sked för mammas skull.
Majsan, kan du springa till Ica och köpa köttbullar? Hör du väl att pojken bryter ihop.
Mina ben värker, orkar inte gå.
Elsa stelnade, händerna runt dragkedjan. Majsan! Nu springer mamma igen!
Isak satt på den enda rangliga stolen i rummet med blicken klistrad vid mobilen.
Han hade inte ens börjat packa. Hans packning låg slängd i ett hörn.
Hör du det här? viskade Elsa, nickade mot väggen. Hon utnyttjar mamma igen.
Majsan, hämta, Majsan, ge mig. Och mamma svärmar iväg.
Låt bli att elda upp dig nu, mumlade Isak utan att lyfta blicken. Imorgon åker vi hem.
Två veckor har jag stått ut i det här rucklet, Isak! Två veckor!
Varför gick vi ens med på det?
För att mamma bad oss. Anneli behöver vila, Anneli har haft det så tufft, härmade brodern ännu en gång.
Elsa sjönk ner på sängen, fjädrarna gnällde.
Anneli hade verkligen ingen lätt lott, men Elsa kunde ändå inte känna medlidande.
Anneli, deras mors halvsyster, var alltid den där krävande som tyckte att alla skylde henne nåt.
Första barnet förlorade hon som spädbarn familjen pratade om det viskande.
Sen kom maken, som älskade Aquavit mer än livet själv och drack sig till döds för några år sedan.
Anneli uppfostrade nu två barn från olika män i mormors tvåa, tillsammans med den senaste drömprinsen nummer åtta i ordningen.
Jobba ville hon inte: enligt henne var hennes uppgift att lida och smycka världen, medan andra fick ordna försörjningen.
Först och främst Elsas mamma, Maja, som enligt Anneli hade fler kronor än vett.
Elsa gick fram till fönstret.
Utsikten var magnifik: sopcontainer och grannens vedbod.
Det här var mammas idé. Vi gör det tillsammans Anneli behöver komma ut lite, någon måste ju dra henne.
Hjälpa innebar att Maja betalade det mesta, handlade och lagade mat till allihop, medan Anneli och den nya väninnan, en viss Birgitta de genast klickade med vid poolen, låg och latade sig.
Packa ihop nu, sa Elsa till sin bror. Ikväll går vi ut och äter. Avskedsmiddag.
***
Restaurangen valdes självklart inte av dem.
Anneli deklarerade att hon ville ha något riktigt dyrt.
Restaurangen låg vid vattnet. Två bord sköts ihop detta menageri, kallade Elsa det för sig själv.
Anneli, i glittrig klänning som nästan sprack i sömmarna, satt hedersgäst vid kortänden, bredvid Birgitta en överraskande högljudd kvinna med bränt blonderat hår.
Hallå servitören! skrek Anneli utan att ens öppna menyn. Vi vill ha det bästa ni har! Grillspett, sallader! Och något riktigt gott vin!
Maja, Elsas mamma, satt långt ut, med ett matt leende. Hon såg helt slut ut.
Två veckor, och inte en lugn stund: Algot skrek, Anneli klagade, Linnéa hade tråkigt.
Mamma, ta fisken som du ville, viskade Elsa, gick närmare.
Nej, hu, det är ju så dyrt, viftade Maja undan. Jag nöjer mig med sallad. Låt Anneli äta, hon har ju haft det så svårt.
Elsa blev arg. Svårt? Hon? Snett bredvid bankade Algot, denna lilla kejsare på sex år, sin sked mot tallriken.
Mata! befallde han och stirrade på skärmen.
Anneli avbröt samtalet med Birgitta och pressade en sked potatismos i munnen på honom.
Min lilla guldgosse, viskade hon. Ät nu, samla kraft.
Han är sex år, sa Elsa tyst men vasst. Kan han inte äta själv?
Mörk tystnad bredde ut sig kring bordet. Anneli vred sakta huvudet.
Och vem frågade dig, kära systerdotter? väste hon. Skaffa egna barn innan du kommer med pekpinnar.
Algot har ett känsligt psyke. Han behöver omsorg!
Han behöver gränser, inte padda vid bordet, sa Elsa. Han skriker som en stucken gris så fort han inte får sin vilja igenom. Ni uppfostrar en liten parasit.
Birgitta dundrade in:
Hört på maken! En självpåtagen psykolog! Har ingen aning om livet men ska läxa upp de äldre!
Elsa, snälla! mumlade mamma, drog henne i ärmen. Förstör inte kvällen. Snälla.
Kvällen blev ändlös. Anneli och Birgitta skrattade högt och skvallrade om karlar, beklagade sina öden.
Linnéa stirrade i mobilen och sköt ogillande blickar mot de vuxna. Algot vrålade regelbundet efter efterrätt, och fick omgående största glassen.
När notan kom, stönade Anneli högt:
Oj då! Glömde plånboken i rummet. Majsan, kan inte du ta det? Betalar när vi kommer hem, jag lovar.
Som om, tänkte Elsa medan hon såg på sin förutbestämt lydiga mamma som fiskade fram kortet.
Allt gick på rutin nu.
***
De var hemma i pensionatet först efter midnatt. Elsa gick direkt in i duschen och försökte tvätta bort kvällens klibbiga känsla.
Vattnet var svagt, ibland iskallt, ibland skållande hett.
När hon skulle till sitt rum, stannade hon plötsligt till. Köksdörren stod på glänt, högljutt viskande röster hördes.
Har du sett den där lilla snobben? skrek Birgitta. Sitter och grimaserar.
Han kan inte äta själv.
Vem bryr sig, snorunge? Vet inget om livet!
Hon vore ingenting om inte du, Majsan, tagit hand om henne. Höjdragen, tom brud. Varken pojkvän eller vett i huvudet, bara attityd.
Elsa höll andan. Hjärtat bankade, hördes nästan i hela köket.
Nu skulle mamma reagera, smälla näven i bordet.
Säga: Håll käften Birgitta, prata inte om min dotter så.
Men inget kom. Bara Annelis trötta suck och sedan hennes klagande röst:
Ja, du har rätt, Birgitta. Hon är tung att prata med. Precis som pappans släkt, alla så där krävande.
Inte som mina egna. Linnéa, hon är i alla fall snäll och öppensinnad.
Men Elsa tja. Ser på oss som på smuts. Tappar aptiten när hon sitter bredvid.
Du, Maja, du skämde bort henne! Flina Birgitta. Skulle fått sig en och annan duktig reprimand.
Nu? Sitter och ser ner på morsan.
Jag hade sparkat ut henne för längesen låt henne smaka på livet!
Elsa lutade pannan mot dörrkarmen. Mamma var tyst.
Hon satt där inne med de två, drack te (eller något starkare, dömde Elsa av andedräkten som sipprade ut), och hörde sin dotter smutskastas.
Elsa sträckte på sig. Dörren flög upp och slog mot väggen.
Bordet dominerades av tre kvinnor, ölburkar och rester av tacopaj.
Anneli i sin trasiga glittriga klänning, Birgitta röd och svettig, och mamma huvud instucken mellan axlarna.
Så jag är en tom brud? Elsas stämma darrade inte. Den var hård som granit.
Och du Anneli, du är ett helgon, nu?
Anneli hickade, ögonen på väg ut.
Birgitta reste sig hotfullt:
Står du där och tjuvlyssnar, slyngel? sa hon med låg stämma.
Jag behöver inte tjuvlyssna ni väsnas så det hörs i hela pensionatet.
Hur var det med aptiten, Anneli tog maten emot när mamma betalade kalaset ikväll?
Fastnade det där i halsen då?
Din otacksamma unge! tjöt Anneli, blossande röd. Vi har visat dig värme, och så vänder du oss ryggen!
Jag kunde vara din mor, och så sitter du här och kritiserar!
Stryp dig med dina pengar!
Det är inte pengarna, det är din arrogans! Elsa hade fått nog. Du har suttit på mammas rygg hela livet! Ny man, nya barn, alltid någon ny anledning!
Mamma sliter ut sig för att du ska ha råd med semester. Men du du snackar skit om henne!
Din dotter är oresonlig och ouppfostrad, din son är en manipulerande liten diktator! Och ändå ska du berätta för MIG hur man beter sig?
Anneli stirrade, mållös.
Elsa! pep Maja, hoppade upp. Sluta genast! Gå till ditt rum!
Nej mamma, jag tänker inte gå, sa Elsa lugnt, men hennes blick brände. Du sitter kvar och låter dem förödmjuka din dotter.
Du säger inget? Ingenting?
Birgitta sköt undan stolen och stegade mot Elsa, knytnävarna höjda.
Nu räcker det din lilla otacksammas kräk
Hon höjde handen mot Elsa.
Men ingen smäll kom Isak greppade Birgittas arm i luften.
Rör henne, så gör du bort dig, sa han kallt. Anneli, packa ihop. Vi drar.
Vem är VI? skränade Anneli, förtvivlat. Jag rör mig inte! Vi har två dagar kvar!
Maja! Ser du vad de gör? Dina barn är galna!
Då reste sig mamma.
Hon tog tag om Elsas axlar och började skaka.
Varför skulle du bråka?! skrek hon och grät. Varför skulle du lägga dig i?!
Du förstörde allt! Vi är ju en familj! Skäms du inte för att göra så här inför folk?!
Elsa lossade försiktigt greppet. Något gick sönder inuti för alltid.
Nej mamma, jag skäms inte. Det är du som borde skämmas.
För att du låter dem behandla oss så här.
Hon vände och gick. Isak efter.
De packade i tystnad. Från köket hördes Annelis snyftningar, Birgittas förbannelser och Linnéa, sur över att väckas.
Vi kan inte dra genast, sa Isak. Enda bussen går imorgon bitti. Vi får vänta på stationen.
Gör detsamma, muttrade Elsa och öste ner nagellack och necessärer. Hellre där än en sekund till i det här rucklet.
Och mamma? Isak såg på henne.
Mamma har valt själv. Hon är kvar där med sin syster.
***
Elsa har ingen kontakt med mamma längre, inte Isak heller de har inte förlåtit henne.
Maja har ringt några gånger och sagt att hon kan förlåta dem, bara de ber Anneli om ursäkt, men Elsa och Isak tackade nej.
Räcker nu de har fått nog.
Om mamma vill slicka sin systers skor, så varsågod men de klarar sig finfint utan påfluget släktpack.
