Ibland uppstår situationer i livet när man snabbt måste lösa ett problem, och det här blev precis ett sådant ögonblick för mig.
Min son, Emil, är fyra år nu. Han är perfekt för mig på sitt eget sätt, även om jag inte kan påstå att han alltid sköter sig. Men ärligt talat vilket barn gör det? De har ju energi som ingen annan. Nu väntar jag dessutom mitt andra barn och det är just det som det här handlar om.
När jag kom till min nästa kontroll på MVC blev jag direkt inlagd på Sahlgrenska i Göteborg. Läkarna upptäckte något oroväckande och det fanns ingen tid att förlora. Så vem skulle ta Emil?
Min man Johan var på tjänsteresa i Stockholm och skulle inte komma hem förrän om tio dagar. Mina föräldrar arbetar heltid på sina jobb i Malmö, och inga andra släktingar fanns tillhands. Min mormor Britta, som är sjuttio, klev fram och sa att hon kunde ställa upp åtminstone tills jag fick åka hem. Jag visste faktiskt inte hur det skulle gå. Emil är snabb som en vessla och Britta är ju inte purung längre men vi hade liksom inget val.
Till slut bestämde vi så: mina föräldrar kunde stanna med Emil efter jobbet, och under dagarna skulle Britta ta hand om honom. Det var vad som fick fungera.
Ändå kände jag mig orolig. Det gällde ju min son. Men det fanns ingen annan utväg. Jag ringde min mormor stup i kvarten och frågade hur det gick hemma. Mot alla odds hittade de snabbt en bra rytm ihop. Veckan gick nästan för fort och när min man kom hem tog han över.
Snart blev jag utskriven. Då ringde min syster, Linnea, och hon var arg som ett bi. Hennes dotter, Saga, är två år, och hur mycket Linnea än bönade och bad ville inte mormor Britta vara barnvakt åt henne, ens över helgen. Hon är alldeles för liten, sa mormor. Linnea försökte övertala henne gång på gång med alla knep hon kunde. Men Britta stod på sig.
Du har utnyttjat mormor! röt Linnea åt mig.
Jag försökte förklara: Jag hamnade i en nödsituation. Både Emil och jag kunde ju liksom inte ta in på sjukhus tillsammans. Jag frågade faktiskt dig också om hjälp, men du hade inte möjlighet. Du ville bara att Saga skulle få vara hos mormor så att du kunde vila och göra dina egna saker. Ser du skillnaden? Tycker du det är rimligt att lämna en tvååring hos en äldre kvinna? Ta hand om henne hemma hos er istället.
Men hon svarade bara att deras föräldrar inte vill hjälpa till och att hon alltid får dra hela lasset. Jag tycker faktiskt att Linnea har fel. Det är en stor skillnad på att lämna en tvååring och en fyraåring hos sin mormor. Och hade jag haft något val hade jag helst velat ha Emil hemma också. Men Linnea tycker ändå att jag utnyttjat vår mormor.
Jag vet inte. Vem har egentligen rätt?
