Barnen kommer på besök och kallar mig en dålig husmor.
Dagen innan min födelsedag börjar jag förbereda maten till festen. Jag ber min man, Lars, att skala potatisen och hacka salladen, medan jag själv steker köttbullarna och lagar de andra rätterna. Jag tänker för mig själv att jag har ordnat en härlig, smakrik festmåltid som kommer mätta hela min stora familj. På morgonen på min födelsedag promenerar Lars och jag ner till det lilla bageriet på hörnet för att köpa en stor och framför allt färsk prinsesstårta jag vet att barnbarnen älskar den.
De första som dyker upp på kalaset är min son, Erik, tillsammans med sin fru Malin och deras lille Olle. Efteråt kommer min äldsta dotter, Ylva, med sina två barn, och till sist min mellandotter, Märta, med sin man och barn. Alla slår sig ner runt bordet och det klirrar av bestick, glas och glada röster. Det verkar som om alla tycker maten är god, det finns mat så det räcker och blir över. Barnbarnen blir så mätta att de kladdar ner tapeten med syltiga fingrar, och de vuxna lyckas spilla kaffe på duken. När vi dricker te säger Ylva plötsligt:
Det var ju lite snålt på bordet, mamma Vi har ätit, men sen då?
Fastän hon säger det med ett skratt och de andra skrattar med, blir jag faktiskt sårad. Jag vet ju att jag alltid försöker skicka med något till barnen, men det är svårt att bjuda en så stor familj och ändå ha råd. Jag har bara små kastruller och en vanlig spis, och jag kan ju inte lägga hela min pension på ett kalas.
Ingen fara, min kära, viskar Lars till mig i köket medan vi hämtar tårtan. Allt smakade toppen, det är därför det tog slut. Du kan ju bara ge dem recepten nästa gång, och så får de laga maten själva om de vill. Dessutom kan de väl ta med sig något nästa gång det är de många och vi bara två.
