Vi sålde huset till er – men vi har rätt att bo kvar i en vecka”, sa de tidigare ägarna. År 1975 flyttade vi från landet till staden. Vi köpte en villa i utkanten av Göteborg och blev minst sagt överraskade… Förr hjälptes alltid folk åt på landet, så var även mina föräldrar. Så de gick med på att de förra ägarna fick bo kvar några veckor medan de ordnade sina papper. Dessa hade en enorm och argsint schäfer. Vi ville inte ha kvar honom, för han löd inte oss. Jag minns den där hunden än idag. Vecka efter vecka gick, och de förra ägarna bodde fortfarande kvar i vårt hus, låg och latade sig till långt in på kvällen och verkade inte alls tänka flytta. De betedde sig som om de fortfarande ägde huset, särskilt den tidigare ägarens mamma. Mina föräldrar påminde dem gång på gång om avtalet, men flytten sköts ständigt upp. De släppte ut hunden utan uppsikt. Han bajsade i vår trädgård och vi vågade knappt gå ut, för hunden var aggressiv mot alla. Mamma och pappa bad dem flera gånger att hålla honom kopplad. Men så snart pappa åkte till Volvo och vi barn gick till skolan var hunden ute direkt. Men hunden bidrog till slut till att pappa satte stopp för deras fräckhet. En dag när min syster kom hem från skolan och öppnade grinden, märkte hon inte hunden. Den svarta besten välte henne omkull, men som tur var gick det rätt bra. Bara jackan blev skadad. Hunden kedjades fast – och de skyllde på syrran för att hon kom hem för tidigt! Men på kvällen brast allt. Pappa kom hem från jobbet, tog av sig stövlarna i hallen, och slängde ut den gamla damen på gatan i bara klänningen. Dottern och hennes man sprang efter. Alla deras prylar flög över staketet och landade i leran och vattenpölarna. De försökte hetsa hunden på pappa, men när hunden såg vad som var på gång, sprang han in i boden, stoppade svansen mellan benen och vägrade gå ut. En timme senare stod allt deras pick och pack utanför, grinden låst och hunden satt med sina ägare på andra sidan staketet.

“Vi har sålt huset till er. Men vi har rätt att bo kvar en vecka”, sa de gamla ägarna.

Året var 1975 när vi lämnade landsbygden och flyttade in till staden. Vi valde ett hus i utkanten av Göteborg och blev snart varse något vi inte väntat oss…

På landet var alla vana vid att hjälpa varandra. Mina föräldrar var likadana; läran om omtanke satt i ryggmärgen. Så när de förra ägarna frågade om de fick bo kvar i vårat nya hus några veckor medan pappren ordnades, sa mamma och pappa ja.

Men dessa människor hade en enorm och argsint schäfer. Vi ville inte ha med den att göra den brydde sig varken om oss eller våra föräldrar. Än idag ser jag den där hunden framför mig.

En vecka gick. Sen två. Sen tre. De gamla ägarna bodde kvar, sov halva dagen, levde sitt liv som om inget förändrats och verkade inte ha några planer på att flytta. Värst av alla var den tidigare ägarens mor, som fortfarande gick runt som om hon bestämde.

Mamma och pappa påminde gång på gång om överenskommelsen, men varje dag hittade de en ny ursäkt för att dröja sig kvar.

Hunden släpptes ut utan tillsyn. Inte nog med att den gjorde sina behov över hela trädgården, vi vågade knappt gå ut hunden blev aggressiv mot alla. Mina föräldrar bad dem flera gånger att hålla hunden bunden, men varje gång pappa gick till jobbet och syskonen till skolan, släpptes den lös igen.

Det var också hunden som hjälpte pappa att slutligen driva ut de påstridiga gästerna.

En dag kom min lillasyster Elin hem från skolan och öppnade grindar utan att tänka, och inom ett ögonblick kastade sig den stora svarta besten över henne. Som tur var hände inget allvarligt, bara lite rivet skinn och trasiga kläder. Folk sprang ut och satte fast hunden, men skulden lades såklart på min syster för att hon “kom för tidigt hem”.

Men det var sista droppen! När pappa kom hem från fabriken, tog han av sig hatten i hallen och släpade resolut ut den gamla damen på gatan, fortfarande i sina innetofflor. Efter henne följde dottern och svärsonen. Deras tillhörigheter flög över staketet rakt ut i lervällingen.

De försökte hetsa hunden på pappa, men när hunden såg vad som skedde, lade han sig platt på magen och kröp in i hundkojan han tänkte inte vara med längre. En timme senare var hela familjens bohag ute, grinden låst och hunden satt lojt utanför staketet med sina ägare.

Det var inte lätt att ta till sådana hårda metoder, men ibland måste man sätta gränser och stå upp för vad som är rätt även mot folk som tar för sig för mycket. Vänlighet är viktigt, men ibland måste man också visa mod och beslutsamhet när någon försöker utnyttja ens goda vilja.