Rör inte min mammas saker, sa maken
De där kläderna tillhör min mamma. Varför har du packat ihop dem?, frågade min man, och rösten lät främmande.
Vi ska slänga dem. Vad ska vi med allt det där till, Mikael? De tar upp halva garderoben, och jag behöver plats för vintertäcken och extra kuddar. Allting ligger ju bara huller om buller här hemma.
Frida, min fru, plockade med en beslutsam min ner de enkla blusarna, kjolarna och sommarklänningarna efter min avlidna svärmor, Gunhild. Gunhild hade alltid hängt upp alla sina kläder prydligt, det skulle vara ordning och reda, och det hade hon lärt sin son. Frida däremot hade alltid kaos i garderoben; varje morgon välte hon ut högarna i jakt på en lämplig tröja eller blus, klagade på att hon aldrig hade något att ha på sig, och kämpade sen med att ånga ut skrynklorna kläder som såg ut att ha blivit skickade genom en mangel.
Det var inte ens en månad sedan Mikael stod vid sin mors grav. Gunhild hade behövt vård, mest av medmänsklighet då läget egentligen var hopplöst fjärde stadiet av cancer, och sjukdomen gick fort. Mikael hade tagit henne hem till sig. Hon somnade in på bara några veckor. Och nu, när han kom hem från jobbet, såg han plötsligt hennes kläder liggandes slängda som gammalt skräp mitt i hallen. Han stannade upp, överrumplad av känslor. Skulle hans mammas minne avfärdas så lättvindigt? Ut med hennes saker och det var tydligen klart?
Vad glor du på, som Palme på LO-topparna? snäste Frida och backade.
Rör inte de där sakerna, sa Mikael mellan tänderna. Blodet slog så hårt att han för en stund blev helt avdomnad i ben och armar.
Vad ska vi spara på det där för? Ska vi göra museum här hemma, eller vad är det med dig? utbrast Frida frustrerat. Din mamma är borta, inse det! Du borde ha brytt dig om henne medan hon levde, besökt henne oftare, då hade du kanske vetat hur dålig hon var!
Orden träffade Mikael som ett piskrapp.
Gå. Innan jag gör något dumt, flämtade han fram.
Frida fnös:
Javisst, psykfall …
Sådana blev alla som tyckte annorlunda än hon.
Utan att ens ta av sig skorna steg Mikael mot garderoben i hallen, plockade fram en av de stora blåa IKEA-kassarna från översta hyllan. Sådana hade de flera av från flytten till nya lägenheten. Han la varsamt ner alla Gunhilds kläder, vek dem prydliga i rektanglar. Ytterst la han hennes varma jacka och en påse med skor. Yngsta sonen, lilla Ebbe, sprang runt honom och hjälpte honom plikttroget, lade till och med ner sin lilla leksakstraktor i väskan. Till sist letade Mikael upp en nyckel i byrålådan och stack ner den i fickan.
Pappa, vart ska du?
Mikael log sorgset och tog i dörrhandtaget.
Jag är snart tillbaka, lille vän. Gå till mamma.
Vänta! Frida ropade ur vardagsrumsdörren. Ska du sticka iväg nu? Vart då? Vad händer med middagen?
Tack, men jag har fått nog av hur du behandlar min mamma.
Men snälla, varför blir du så upprörd för småsaker? Kom in och ta av dig ytterkläderna, det är sent nu, vart ska du?!
Mikael gick ut, fortfarande utan att vända sig om, med kassen i handen. Han startade sin Volvo, körde ut från gården och tog sikte mot E4:an. Han lät bruset från väg och motor skölja bort tankarna, allting annat trängdes undan jobbprojekt, semestrar, roliga klipp på nätet som han brukade läsa för att slappna av. Bara en tanke malde, stor och tung, och allting färgades av den. Kvar av allt som fyllde hans dagar fanns nu bara barnen, frun och mamma. Han tänkte att han misslyckats, att han inte varit där nog alltid nåt jobb eller nöje, orken räckte inte till. Medan hon, hans mor, ville inte störa, ville inte vara till besvär, så Mikael ringde alltmer sällan, besökte henne färre gånger.
Efter ett par timmar stannade han vid ett vägkafé, åt snabbt, och fortsatte sen utan uppehåll. Bara en gång tittade han upp och såg solnedgången bryta sig loss som röda revor i molntäcket det såg ut som om solen höll sig kvar vid jordens kant med svaga fingrar. Det hade redan blivit mörkt när han svängde in i byn där han växt upp, letade sig fram genom grusvägarna och stannade till slut framför mammas lilla röda hus. Där hade han tillbringat hela sin barndom.
Det var becksvart, så han fick lysa med mobilen för att hitta regeln på grinden. Fem missade samtal från Frida, men den kvällen ville han inte svara någon. Doften från blommande hägg låg tung och söt i luften och lockade nattfjärilar till sig. Fönsterrutorna speglade det ljusa midsommarnattsljuset. Mikael tog fram nycklarna, låste upp dörren, famlade efter strömbrytaren och tände en dammig lampa i förstugan.
På tröskeln stod Gunhilds slitna, randiga tofflor som hon brukat ha till vardags. Vid andra dörren, som ledde till vardagsrummet, låg hennes blå innerskor med broderade röda ekorrar på. Mikael hade köpt dem åt henne för åtta år sedan. Han stod still och såg på dem, rörde sig sedan och låste upp nästa dörr.
Hej, mamma. Väntade du på mig?
Nej, nu väntade ingen på honom längre här.
Det luktade gammal svensk furumöbel och lite mögel, som alltid när huset stod ouppvärmt. På byrån låg hennes enkla hårborste och ett par läppstift. En plastpåse hängde på kroken intill, med makaroner från Ica, extrabilligt. I vardagsrummet stack en ny soffa ut den hade Mikael köpt till henne tillsammans med en ny TV. Kylskåpsdörren stod på glänt, ekande tom. Och i Gunhilds rum stod sängen med en pyramid av kuddar under ett broderat överkast. Mikael satte sig på sängkanten.
Förr var det här hans rum; föräldrarna sov i det större. Där hade hans lillebror bott, vid fönstret stod ett skrivbord. Nu stod där istället en gammal symaskin Gunhild hade älskat att sy och brodera. Mikael såg på garderoben där hon förvarat sina bästa kläder. Han satte sig tyst och stirrade, nästan som om han såg hennes skugga därinne. Han tog sig för huvudet och vek sig dubbel, kinden hårt mot knäna. Snart skakade hela kroppen, och tårarna ran hejdlöst.
Han grät för att han aldrig hann svara henne sista dagen, när hon höll hans hand så hårt. Han satt stum medan hon försvann, och allt han ville säga blev kvar i halsen. Hon hade viskat: Titta inte på mig så där, Mikael … Jag har haft ett lyckligt liv med er. Han hade velat tacka henne för en trygg barndom, för att hon offrat sig och gett hemmet värme, för att hon stod kvar när det blåste. Men han hade blivit stum. Orden kändes så stora och svulstiga, som något från gamla folksagor och numera använder vi mest hårda, tunga ord. Modern tid har ännu inte funnit rätt språk för tacksamhet och avsked, men blivit väldigt bra på ironi och hårda repliker.
När han släckt lampan i alla rum, la han sig på sängen, klädd som han var, för att inte riva upp det prydliga drog ett yllefilt över sig och föll oväntat i en drömlös sömn. På morgonen vaknade han punktligt sju, som alltid kroppen visste när det var dags att gå till jobbet, oavsett när man lagt sig.
Ute på verandan andades han in den friska försommarluften. Björkarna på andra sidan vägen stod i raka rader, midsommargröna, och fågelsången fyllde världen. Vad lyckligt lottad han ändå varit, att få växa upp på landet. Han sträckte på sig, gick till bilen och hämtade kassen, tog in den och packade varsamt upp alla mammans kläder i hennes garderob igen, lade skorna på plats, hängde hennes koftor och klänningar på galgar. När allt var klart tog han ett steg tillbaka och såg på raden av kläder det var som om mamma stod där i dem, log sitt varma, lite blyga leende. Han drog handen över kläderna, slöt ögonen, kände igen doften och höll om alltsammans. Vad skulle man göra med de här sakerna nu? Han visste inte. Till slut mindes han nutiden och tog upp telefonen.
Hej, Lars-Erik. Jag kommer inte in till jobbet idag. Något familjärt har hänt. Klarar du dig? Bra, tack.
Till Frida skrev han: Förlåt att jag blev arg, vi ses i kväll. Kram.
Trädgården låg ännu i vårskrud. På stigen växte narcisser, och tulpanerna hade just slagit ut. I buskagen mot baksidan blommade liljekonvaljer. Mikael plockade till ett par buketter på kyrkogården väntade tre: pappa, lillebror och mamma. Han passerade affären, köpte mjölk, bröd och lite choklad.
Nämen, Mikael! Är du här igen? undrade butiksföreståndaren Helena.
Ja, jag är hos mamma …, sa Mikael och undvek hennes blick.
Jag förstår … Vill du ha färsk ost? Jag tog hem från en bonde. Din mamma brukade alltid handla sån här.
Han såg på henne en sekund, men insåg att hon bara var omtänksam.
Visst, då. Hur är det själv, Helena?
Ja, du vet … Inte så mycket att hänga i granen. Min son Johan är hopplös, dricker hela tiden.
Mikael åt sin frukost vid graven. Han la blommorna i ordning narcisser, liljekonvaljer, tulpaner. Brodern, pappan och mamman. Emil, brodern, föll från taket när han lagade tegel; bara tjugo blev han. Sedan pappa fem år senare. Och nu mamma. Mikael la en bit choklad till var och en, och till mamman även lite av den färska osten. De log mot honom från gravstenarnas bilder. Han föreställde sig att de samtalade, att han fick berätta om busstreck han och brodern gjort, minnas tidiga fisketurer med pappa, höra mammas röst gälla genom byn: Mikaaeeel! Maten är klar! det hade alltid varit så pinsamt när kompisarna hörde. Om hon ändå kunde ropa igen.
Han smekte det provisoriska korset på mammans grav. Jorden var ännu svart och fuktig.
Förlåt, mamma, jag skulle ha funnits mer för dig. Vi levde våra egna liv och ändå känns det så tomt utan dig. Jag önskar att ni visste hur tacksam jag är. Tack för allt. Förlåt, brorsan. Och pappa. Ni var de bästa.
Det var dags att gå. Mikael strövade längs landsvägen, tuggade på grässtrån. Vid första korsningen mötte han Johan, butiksägarens son, redlöst berusad redan tidigt på dagen.
Tjena, Micke! Du här igen? sluddrade Johan.
Japp. Hälsar på dem. Dricker du fortfarande?
Klart det! Det är en speciell dag idag.
Jaså, vilken då?
Johan fumlade med en sönderriven kalender, bläddrade, och sa triumferande:
Internationella sköldpaddsdag! Japp!
Jo jo, log Mikael snett. Du, Johan … Ta hand om din mamma. Hon är fin, du får ingen bättre. Och hon är inte här för alltid, tänk på det.
Sen gick han vidare. Johan stod förvirrat kvar, och mumlade efter honom:
Jaja Ha det, Micke.
Hej då, Johan, svarade Mikael utan att se sig om.
