Tack för allt stöd, gillningar och alla kommentarer jag fått på mina berättelser, för er som följer mig och ett STORT tack från mig och mina fem katter för de swish-donationer som trillat in. Dela gärna berättelsen vidare om du gillar den, det gör mig som författare väldigt glad!
Efter att ha blivit utskriven från sjukhuset kände Annika sig helt okej igen, och bestämde sig för att ta tag i allt det där vardagliga direkt på morgonen.
Men när hon vaknade upp kröp det fram ett oväntat motstånd inom henne.
Hennes man, Anders, var redan uppe och igång med sitt led-gympapass.
Han är en sån där sportig typ, och även som pensionär har han aldrig lagt av med sina vanor. Varje morgon drar han igenom sitt lilla träningsprogram för att hålla kroppen mjuk.
Själv brukade Annika alltid först ta hand om katten Mysan, tömma lådan och fixa. Sen matade hon Mysan och deras lilla hund Valle, städade snabbt hallen och köket efter nattens fyrbenta räder och rusade ut med Valle på morgonprommis.
På eftermiddagen och kvällen gick de ut en längre sväng tillsammans, Annika och Anders, och njöt av lugnet i parken nere vid Söder. Men på morgonen, när Anders höll på med sitt, fick Annika fixa allt det andra.
Och när hon kom hem igen brukade hon snabbt slänga ihop deras vanliga frukost. Alltså fil med lingonsylt och knäckebröd eller gröt med någon frukt, ibland kaviar-mackor eller kokta ägg.
Annika hade alltid sett hela den där morgonruljansen som sin egen sorts träning, men läkarna på Sankt Görans tyckte inte det dög riktig motion behövdes, sa de, inget hushållsfix kunde ersätta det.
Anders, när han var klar med sin gympa, bäddade sängen och klagade stup i kvarten att det väl ändå inte är en mans jobb, och att allt ändå hamnar på honom till slut. Två gånger i veckan tvättade han i maskinen och drog dammsugaren några varv, och passade då gärna på att gnälla över att du Annika, du får ju aldrig nåt ordentligt gjort.
Och när han diskat frukostens tallrikar ja då ansåg han att han verkligen dragit sitt strå till stacken.
Efter frukost förberedde Annika lunchen och satte sig sen en stund vid datorn.
Hon frilansade lite, du vet, ville inte sitta och räkna kronor och öre på ålderns höst.
Men Anders tyckte hennes frilansande var mest på skoj, och att köpa nytt bara var slöseri när det redan hängde fullt av kläder i garderoben.
Annika brukade ge med sig, orkar inte käfta. Kläder rör henne knappt, och Anders har alltid varit så stolt över hur fräsch hon ser ut jämfört med deras jämnåriga vänner. Hon sa heller aldrig nåt när han köpte ännu en borrmaskin, eller nåt annat han ville ha ofta för de där löjliga extra-pengarna hon tjänat ihop.
Men när Annika plötsligt blev sjuk ändrades allt utan att hon riktigt förstod hur…
Det var en liten grej som blev stor hon svimmade på väg till Ica. Fick åka ambulans.
Läkaren nästan tappade hakan när han såg hennes prover hur har du ens orkat gå hit själv? Han blev ju livrädd, Anders, när han såg henne där blek och tunn, kopplad till dropp på avdelningen. Och hemma insåg han snabbt hur mycket det faktiskt fanns att göra där.
Han längtade verkligen tills han fick hämta hem henne, det märktes. Han älskar henne faktiskt, innerligt. Det är inget snack.
Första dagarna hemma tog Annika det lugnt, som de sa på SÖS. Anders pysslade om henne, frågade hela tiden:
Är det bättre nu, Annika? Inte helt kry än, va? Du ser ju mycket piggare ut än då i alla fall.
Han skrattade:
Men du, ligg inte och dra dig hur länge som helst, du blir ju rostig i benen, och det är ju inte nyttigt att vila för mycket. Nu borde du väl ändå återgå till det vanliga…
Annika höll med, men inte om allt. För i morse, när hon vaknade, fanns där ingen lust att kasta sig in i maskineriet på en gång.
Hon såg på Anders där han satt koncentrerad och sträckte på lederna, och hon förstod att han förväntade sig att hon skulle återgå till sitt.
Men för första gången på länge såg hon inte längre sin omtänksamma man. Hon såg en karl som, utan att riktigt veta om det själv, ville lägga hela lasset på henne igen.
Det bubblade ett litet uppror inom henne!
Hon kom att tänka på vad läkaren sagt, med den där oroliga rösten som ekar kvar så här i efterhand.
Du tänker aldrig på dig själv, och det har du lärt din man. Han tror det går av bara farten för dig, att du har ork för tio. Eller hur? Du gör alltid så mycket och ler, klagar aldrig. Men du kom in akut med blodvärden som var en tredjedel av det normala. Vill du inte leva?
De la genast dropp på henne, sen fick hon blodtransfusion fem gånger, tills proverna äntligen blev hyfsade.
Hon hade aldrig fått blod förut, och när hon låg där och såg droppet rinna in tänkte hon:
Tänk att här rinner blod från fem olika människor, och tack vare dem lever jag. Nu finns det liksom något nytt i mig. Kan det påverka mig, tro?
Och de där tankarna, de var det nog inte bara som Annika hittade på själv.
Väl hemma igen kände hon plötsligt att hon inte längre tyckte det var hennes plikt att tillfredsställa Anders på alla punkter.
Visst, hon älskade honom, och han henne. Han pysslade om henne mycket mer än de flesta karlar, även om han gnällde. Men han överdriver alltid hur tungt hans saker är, och tycker hennes aldrig är värt nåt.
Förr lät Annika det bara rinna av sig, hon är snäll av naturen. Men nu hade någonting vänt.
Hon ville plötsligt göra mer för sig själv och återuppta gamla intressen. Typ sätta sig vid pianot, det där tunga åbäket de funderat på att slänga ut, eller nåt annat som hon inte riktigt visste ännu.
Hon reste sig och började plötsligt göra några övningar bredvid Anders. Han stirrade förvånat på henne:
Har de fått dig helt omvända där på sjukhuset, har du tänkt börja träna på gamla dagar nu Annika? Du ser ju jättefin ut redan, du kan väl mata djuren och fixa frulle istället.
Läkaren sa att jag måste, svarade Annika, med en ton hon aldrig haft mot honom förut. Sa att annars överlever jag inte länge till. Eller vill du att jag ska dö, eller?
Anders såg nästan förskräckt ut av hennes raka svaret, men han tänkte nog att det där går väl över snart, det är bara sjukhusvistelsen som spökar. Han sa inget när Annika efter träningen helt naturligt sa:
Jag matar Mysan och Valle nu, så får du ta ut Valle på promenad i år. Då hinner jag fixa frukosten under tiden det går snabbare så.
Hon hajade själv till och blev nästan full i skratt inombords över hur smidigt Anders gick med på det.
Det kändes som om hon fått någon sorts ny kraft. Eller snarare fem. De drev på henne och viskade att hon förstås hade rätt att slänga alla gamla trista kläder och köpa nytt hon hade ju tjänat till det själv.
De manade henne att hon skulle träna, bli stark, spela piano, och bara blomma ut.
Fem tydliga nya mål dök upp i huvudet och hon rös till: Skojar du, jag har ju fått blod av fem olika människor. Och det är kanske faktiskt från dem jag fått styrkan och den plötsliga beslutsamheten!
Det sägs ju ibland att folk som fått organ eller blod får med sig något nytt ett intresse, en dragning, en styrka man inte hade innan.
Och nu, när Annika såg på Anders, fanns där inte längre det där gamla, ursäktande. Där fanns något nytt. En trygghet. Inte bara av läkarens ord utan av den där underliga energin som snurrade i kroppen.
Anders såg nästan ut som han blev ställd, som om hans gamla värld där Annika alltid varit snäll och behaglig nu rasade smått.
Du, Anders, sa hon, och nu var rösten stadig, Jag tror jag fattar nu varför du aldrig sett allt jag gör. Du har bara aldrig tittat. Aldrig sett hur jag sliter, hur mycket jag kämpar, allt för att du ska ha det bra.
Men nu kommer det bli lite annorlunda. Så bli inte förvånad när jag slänger ut de där gamla täckjackorna och köper nya. Och jag ska spela piano mer du har ju alltid skojat om att jag bara kan Hundvalsen och Jungfrudansen. Lyssna nu då…
Hon lyfte på locket och slog an några toner, och ur fingrarna rann plötsligt en vacker melodi, nåt nytt och ändå bekant.
Anders bara gapade. Till slut viskade han:
Annika… hur gör du? Det där har du aldrig kunnat. Du är liksom… annorlunda nu.
Rädsla och förvirring blandades i hans ansikte.
Han var så van vid den gamla Annika. Nu stod där en ny stark, bestämd. Och det både förvånade och skrämde honom.
Men Annika log. Inte sitt gamla snälla, lite ursäktande leende utan så där avväpnande, nästan förväntansfullt. Hon kände hur det pulserade av liv i kroppen, som om hon fått fem nya gnistor.
Och för första gången på länge kändes det som om livet inte bara handlade om att överleva, utan faktiskt om att leva.
Att leva sitt liv på riktigt där det finns plats för henne själv och hennes egna drömmar. Och kanske, vem vet, också för en ny sorts kärlek till Anders, en där de båda ser varandra på riktigt.
Hon kommer aldrig få veta vilka de där fem som räddade henne var, men de måste ha varit både starka och modiga. För nu har hon fått både styrka och mod.
Och Anders ser på sin Annika med beundran.
Du vet, man ska egentligen inte alltid fråga varför saker händer som sjukdom, tuffa perioder. Man ska försöka förstå vad man kan göra av det istället, kanske är det ödet som vill påminna en om allt som är fint.
Det är så vackert med både vår och höst, regn och is, ljusa sommarkvällar och vintermörker. Varje dag är värd att leva himlen, molnen, och första solstrålen om morgonen.
Leenden, stöd, även varandras smårutiner vi är alla bara människor.
Och om ens gubbe börjar muttra och tjura lite för mycket ja, då får man väl säga ifrån på skarpen. Så kanske han minns att han faktiskt är karl.
Så länge vi kan, lever vi fullt ut och uppskattar allt vi fått. Det är så det ska vara.
