Objudna gäster överallt
Kan inte de där trevliga människorna bo någon annanstans? undrade hustrun. Det finns ju hotell överallt!
De kommer ju inte hit bara för att tränga ut oss, svarade maken. De har ju problem, ordnar sina liv och åker vidare!
Men då dyker det bara upp nya direkt efter dem! Och vet du, igår hörde jag att en Per Nilsson, ingen aning om vem det är, har bott här i huset i två år nu!
Men när ska det ta slut! utbrast Evelina. Det går ju inte förstå!
Vad händer där borta? frågade Henrik, med täcket fortfarande uppdraget till hakan.
Där ute! Evelina pekade ilsket mot fönstret. Nu börjar de med volleybollturnering på gräsmattan!
Låter kul, sa Henrik och sträckte på sig.
Men skojar du? Evelina drog för gardinerna. Säg bara inte att du tänker gå ut du också!
Nej, jag ligger kvar, log Henrik. Det borde du också göra!
Evelina satte sig på sängkanten.
På riktigt, vilken vettig människa anordnar utomhusvolleyboll i början av december?
Ja men, varför inte? sa Henrik axelryckande. Det är milt, ingen snö, ingen is. Klart man kan lira boll.
De kommer slå sönder alla fönsterrutorna, muttrade Evelina. Ingen är proffs, så bollen far ju åt alla håll!
Byter vi ut, gäspade Henrik.
Evelina skakade på huvudet, men hann inte svara förrän en röst skrålade från bottenvåningen:
Mina fina! Frukosten är klar! Jag har stekt pannkakor! Sen kan ni gosa hur mycket ni vill! Nu kommer ni innan det kallnar!
Tant Märta i sitt esse, sa Henrik leende.
Förresten, det där är min rättighet som fru att laga frukost åt min man! fnös Evelina.
Du kan ju koka kaffe! skrattade Henrik.
Mina fina! Kaffet kallnar! hördes Märta igen.
Ser du, pekade Evelina mot dörren. Snart hoppar väl tant Märta ner i sängen istället för mig!
Nu överdriver du! skrattade Henrik. I sängen är det alltid du som har platsen! Kom nu och ät innan det kallnar!
Evelina suckade och drog på sig morgonrocken.
Ingen mötte dem på väg till köket, inte ens där.
Helt otroligt, muttrade Evelina. Jag trodde aldrig vi skulle få vara ensamma här, på riktigt!
Sånt händer, log Henrik. Men roligt har vi! Frukost, volleyboll, och i kväll grillar Sten Andersson kebab i pizzaugnen!
Rök, eld och något bränner de garanterat sönder, sa Evelina och tog för sig pannkakor.
Men du menar gäststugan? skrattade Henrik. De har ju redan byggt ny! Den är både bättre och tre gånger större!
Så att det kan flytta in ännu fler gäster! Evelinas missnöje gick nästan att ta på. Snart får vi sätta namnskyltar på allihop! Släktskap på ryggen så man fattar vem som är vem!
Vi hänger ändå inte med. Släktskapet börjar ju redan hos ja, kanske min brors frus kusins hund resten får ödet bestämma, sa Henrik fundersamt.
Evelina snurrade tanken i huvudet.
Går man ju vilse i bara av att läsa!
Sen sa de inget mer för pannkakorna var för goda. Efteråt, på väldigt mycket bättre humör, frågade Evelina:
Henrik, hur länge ska det här hålla på?
Vadå? Klassisk Henrik han visste vad hon syftade på, men ville ändå få allt sagt.
Gäster, Henrik. Gäster! Visst, man ska vara gästvänlig, men inte så här!
Jag räknade och tappade bort mig efter trettio personer!
Tretti stycken och ingen verkar vilja åka hem!
Det var inte riktigt den familjeliv jag såg framför mig!
Fast, det är ju familj på sätt och vis. Kanske ovanligt, men ändå, svarade Henrik.
Ja, på tre led genom faster Agdas gris och mosters exman, typ! muttrade Evelina. De är ju inte ens släkt med dig! Inte ens med din bror! Bara genom hans fru!
Men hittar vi rätt i begreppen så finns det namn på alla dessa släktingar jag kan dem bara inte! Henrik lät road. Fina människor är det, ändå!
Men de där trevliga människorna kan inte bo någon annanstans då? Evelina var uppgiven. Hotell finns ju ändå!
De är här för att lösa sina knipor, inte för vår skull. Sen drar de vidare!
Platsbristen försvinner aldrig ändå, suckade Evelina. Och denne Per Nilsson jobbar nu till och med i närbutiken som revisor! Och tant Märta städar tre hus åt grannarna!
Fint, log Henrik. Folk hittar sin plats!
Henrik, om det här fortsätter drar jag till stan! Min lägenhet finns kvar vi kan bo där, bara vi två, hellre än i det här kaoset!
***
Det var förstås en chansning när Evelina inledde allt med Henrik. Han var tio år äldre, och själv var hon ändå tjugofem när de träffades.
Direkt dök kommentaren upp:
Varför hade Henrik aldrig gift sig förut? Är det nåt fel?
Men man kunde säga samma om Evelina:
Och varför har hon aldrig gift sig innan 25 då? Är det nåt fel?
Men Evelina visste ju. Hon hade pluggat till arkitekt men ett examensbevis mättar ingen mage. Hon ville skaffa erfarenhet, bygga upp ett namn.
Helst ville hon tjäna egna pengar, kunna välja själv vem hon skulle dela livet med. Inte bara ta första bästa.
Hon började på statligt kontor, men gick över till ett privat företag, konsultjobb. Mer utmanande, mycket bättre betalt minus den där detaljen med krävande kunder. Fast jobbet var jobbet.
Med sånt i livet fanns aldrig tid för fast relation.
Lite undersökning, och det visade sig att Henrik haft ungefär likadant fast mer dramatiskt. Hans bror Mattias startade företag direkt efter Chalmers. Och gifte sig direkt.
För att hinna med allt tog han hjälp av sin bror. Lade rent av över allt han kunde. Henrik blev arbetsledare efter militärtjänsten.
Henrik orkade. Men kärlekslivet var en parentes. När Mattias fick barn bodde Henrik nästan aldrig hemma.
Brorsan, tänker du jobba någon gång? frågade Henrik.
Jag har ledsnat på allt det här, sa Mattias förläget. Vill göra något med händerna! Jobba skift, komma hem på kvällen till fru och barn!
Och vad ska du leva på? Henrik höjde på ögonbrynen.
Vi ska flytta till Dalarna, Mattias tog fram papper. Jag sätter över företaget och allt på dig! Du fixar det! Här, ta hand om allt!
Ge mig ett konto så jag kan skicka över en del av vinsten, mumlade Henrik, chockad.
Sen blev det verkligen annorlunda. Vid trettiofem förstod Henrik att nu var livet ordnat och han kunde satsa på familj.
Mellan Evelina och Henrik klickade det direkt. Och när de rett ut alla röda flaggor, blev de kära. Efter sex månader gifte de sig.
De bodde i Evelinas lägenhet.
Jag älskar dig, men det är smidigast så här, sa Evelina generat. Fem minuter till jobbet! Jag är urusel på att komma upp på morgonen!
Fint för mig, sa Henrik. Har aldrig köpt något själv. Hellre hyrt. Kunde köpt men ville låta dig bestämma. Bestäm du, älskling!
Egentligen har jag alltid drömt om att bo utanför stan, sa Evelina. Men får jag jobba hemifrån? Hos oss är det sällsynt! Till och med under pandemin tvingade de oss till kontoret!
Du får ställa krav! Antingen får du distans eller så sticker du till konkurrenterna! Eller vi fixar egen byrå, log Henrik.
Jag får snacka med dem först, fnissade Evelina.
Fast jag har faktiskt ett hus utanför stan, sa Henrik. Men
Det enda Mattias bad honom om innan flytten
Henke, om min frus släkt vill komma och bo tills något löser sig, säg inte nej! Men se till att ingen blir kvar längre än nödvändigt!
Var ska jag göra av dem? På hotell? stirrade Henrik.
Just ja! Jag köpte ju ett hus i fjol, men vi hann aldrig flytta in! Så, det har jag också skrivit över på dig! Mattias vinkade och drog till Dalarna.
Fast det bor faktiskt redan några av fruns släkt i huset. Men det är stort, och på gården finns en nybyggd gäststuga! Vi kommer att klara oss!
När Evelina flyttade in till Henriks hus förstod hon inte hur många gäster där redan fanns. Hon möttes av ett hav av leenden och hjälpsamhet.
På en månad fick hon höra hundra tragiska livsöden: Skilsmässor, flykt från hemska äktenskap, vräkningar, någon blivit lurad på lägenhet, någon ville plugga, någon hade ingenstans att gå.
Åldrar och yrken blandades till och med en professor i biologi som blivit dumpad av sin student och nu väntade på skilsmässoförhandling.
Stämningen i huset var ändå vänskaplig.
Men Evelina måste ju också jobba. En dag hamnade hon i en diskussion med en knepig beställare. Då kom Per Nilsson in, gled förbi, avbröt skypemötet och deklarerade i kameran:
Med all respekt era invändningar tyder på total okunskap! Den här tjejen har gjort allt rätt. Ni kommer bli nöjda!
Om ni inte vill lyssna och gör på ert sätt, då rasar huset som ett korthus. Ert val!
Kunden accepterade. Efteråt frågade Evelina Per hur han visste så mycket.
Min kära, jag har jobbat som arkitekt i 36 år! log han. Ropa på mig om du undrar något!
Hur hjälpsamma de än var fick Evelina ändå panik av folkmyllret och sorlet. Hon hade inte tänkt sig idyllen så här.
Det var mer pandemonium än dröm.
***
Älskling, vi kan flytta till lägenheten i stan om du vill, men du har nog missförstått något kring våra gäster, sa Henrik.
Vad har jag missat? undrade Evelina.
Gästhuset som brann ner vet du vad som hände sen? Nytt byggde de själva och betalade allt. Vet du vad det kostade oss? sa Henrik med ett leende.
Säkert jättedyrt, gissade Evelina.
Inte en krona! Henrik ritade en nolla i luften. De skötte det själva!
Evelina spärrade upp ögonen.
De står för el, vatten, allting både för oss och för sig själva! De köper in mat, lagar den, städar, och om något går sönder lagar de det! Vi bor gratis på dem!
Några jobbar heltid, andra hoppar in på timmar. Och många av deras råd och kunskap har varit ovärderliga!
Bland dem finns allt: ingenjörer, revisorer, jurister, ekonomer, rörmokare, elektriker, och till och med en professor i biologi!
Och arkitekter, inflikade Evelina och tänkte på Pers hjälp.
Jag har dubblat företagets vinst för att jag lyssnade på råden från gästerna! log Henrik. Man borde anställa dem!
Och vet du vad det märkliga är? De begär ingenting! De bara lever här med oss, som en märklig storfamilj!
Då rusade en boll genom fönstret och glaset krossades. Strax efter kom Olle inspringande:
Kalle har redan åkt till Sundsvall för nytt glas! Inga problem, om två timmar är allt bättre än innan! Och förlåt! Han hämtade bollen och sprang ut.
Så där är det, skrattade Henrik.
Jag vänjer mig nog, sa Evelina förläget.
Efter en månad kände hon sig hemma. Gästerna var inte längre gäster de var en enda stor, brokig svensk familj.
