Erik, skämtar du på allvar? Säg till mig att det här bara är ett tokigt skämt och att du snart skrattar åt det. Snälla.
Ebba stod med en slev i handen, helt glömde att hon skulle hälla upp soppan. Ångan från grytan steg upp och smekte den blanka ytan på köksskåpet, men hon märkte ingenting. All hennes uppmärksamhet hängde på mannen som satt vid det lilla köksbordet och plågsamt pirkade i salladen med gaffeln, utan att våga möta hennes blick.
Ebba, vad kan jag göra? mumlade Erik, med huvudet insjunket i axlarna. Det är ju tant Gerda. Hon ringer och säger: Vi har redan bokat biljetter, åker till Stockholm för att visa vårt barn för läkare och kanske titta lite på staden. Jag kunde inte säga till min egen moster: Kom inte. Det känns bara inte rätt.
Inte rätt? Ebba sänkte slevet tillbaka i grytan. Metallens klang i tystnaden lät som en klocka innan en storm. Och vad är rätt? Att tränga in tre personer i vår lägenhet? Erik, vi har trettitre kvadratmeter! Trettitre! Plus balkongen med sina gamla skidskor och färgburkar!
Hon svepte med handen över deras hem. Det var en klassisk etta som Ebba köpt innan äktenskapet, med alla sina sparpengar och fem år av strikt sparsamhet. Hon älskade den där lägenheten med en galen passion. Varje tum var planerad: bäddsoffa, inbyggda garderober ända upp till taket, ett litet men mysigt kök som delade rum med vardagsrummet. Perfekt för en, kanske två om de levde i total harmoni och inte slängde runt sina strumpor.
De är bara tre dagar, försökte Erik försvara sig. Vi får stå ut med lite trängsel, men utan att bli för bittra.
Vem är de? Låt oss gå igenom gästlistan, svarade Ebba och korsade armarna, kände hur vänstra ögat började pirra.
Nä, tant Gerda, farbror Sten och deras dotter Sofia med lillebarnet.
Ebba kände hur marken försvann under henne. Hon kollade ihop sig på stolen mittemot Erik, utan att bry sig om att hennes morgonrock fladdrade.
Fyra personer? Erik, är du klok? Tant Gerda är, för att tala milt, rund i livet. Farbror Sten röker som en ångmaskin och snarkar så att väggarna skakar. Sofia är deras trettioåriga dotter, och den lille killen är redan fem år och, enligt din beskrivning, slåss för allt han får tag på. Och du vill ha dem här? Var ska vi sova? På taklampan?
Du menar Erik såg förolämpad ut. Vi kan lägga upp en uppblåsbar madrass i köket. Ge dem rum. De är gäster, de har just kommit. Barnet behöver rutiner.
I köket? Ebba fnissade hysteriskt när hon såg den femkvadratmeter stora ytan där bordet och två stolar knappt fick plats. Under bordet, eller ska jag stoppa fötterna i ugnen?
Ebba, börja inte. Det är ju släkt. Min mamma blir ledsen om hon får veta att vi inte tog emot dem. De kommer med hela hjärtat, med smörgåsar, korv, gurkor
Jag äter ingen korv, Erik! Och våra gurkor är från butikens rea! Ebba rusade runt, gick fram och tillbaka mellan fönster och dörr. Nej, det här händer inte. Jag släpper inte in dem för natten. En kopp te får de, middagen klarar vi, men övernattning nej. De får hitta ett hotell.
De har inga pengar till hotell, Ebba! De är enkla människor från landsbygden. För dem är våra priser som en rymdfärd. Sätt dig i deras skor!
Vem kan sätta sig i mina skor? Jag jobbar hela veckan. Jag har bara en ledig dag imorgon, då jag ville sova ut och ligga i badkaret. Och nu ska jag sova på golvet i köket och lyssna på farbror Stens snarkning? Nej, Erik. Ring dem och säg att vi har brustit i rör, att vi fått pest eller att vi blivit vräkta vad som helst. Men att de ska bo här, det kan de inte.
Erik suckade tungt, sköt åt sidan tallriken och såg på sin fru med ögon som en slagen hund.
Jag kan inte. De är redan på tåget. Morgonens första tåg kommer till stationen. Jag lovade att möta dem.
Ebba såg på honom och insåg att han aldrig skulle låta bli. Det var enklare för honom att stå ut med obehaget än att säga ett bestämt nej till sin egen släkt. Att vara snäll mot alla utom sin egen familj var hans eviga plåster.
Okej, sa Ebba med iskall röst. Du möter dem. Men jag kommer inte att flytta på någon soffa för att ordna sovplatser. Och om de tror att jag ska stå i köket i tre dagar och servera en hel hög, har de fel.
Natten gick i oro. Ebba vred sig, föreställde sig hur hennes skinande vita lägenhet skulle bli efter släktingarnas invasion. På morgonen gick Erik till tågstationen, och Ebba stannade hemma, redo för strid. Hon lagade inget traditionellt sill- och köttbullsalat, utan bara kaffe, rostat bröd och en bok, som för att visa att dagen gick på hennes villkor.
Dörrklockan bjöd som en siren. Ebba gick långsamt mot telefonen.
Ebba, det är vi! Slå upp! ropade Erik, som om han hade med sig en hel vinst.
Några minuter senare hördes ett tumult i trapphuset. Höga röster, skratt, dunsande ljud. Dörren öppnades och en skara rusade in.
Först kom tant Gerda en stor dam i en färgglad klänning, med en rullväska som lämnade smutsiga spår på den blanka golvplattan.
Åh, Ebba! Hej du! skrek hon, kastade sig i en kram. Hon doftade av tåg, korv och billig parfym Ljung. Du ser så tunn ut! Staden har torkat ur dig! Men vi har kommit, vi ska ge dig mat!
Därefter stormade farbror Sten in, på axeln bar han en enorm säck med något som såg ut som en fläsklägg.
Hej, värdinna! Var är mammorna? harklade han sig och kastade aska från sin cigarett på golvet, röken satt fast i hans skjorta.
Sist följde Sofia, en trött kvinna med en spänd mun, med en femårig pojke i handen. Barnet skrek: Var är teckningsfilm? och sprang in i rummet utan att ta av skorna.
Stanna! ropade Ebba, men det var för sent. Smutsiga sneakers trampar på hennes mjuka matta.
Det är bara ett barn, ryckte Sofia bort en sko och la den i mitten av gången. Har ni inga tofflor? Vi är svettiga efter resan.
Hallens lilla utrymme förvandlades på ett ögonblick till en tunnelbana på rusningstid. Väskor, ryggsäckar, folk allt blandades ihop. Ebba kände hur en panikattack började krypa upp i halsen.
Kom in, tvingade hon fram ett leende, försökte hålla artigheten. Men snälla, lämna skorna på hyllan och jackorna i garderoben.
Sluta med dina formaliteter! skrek tant Gerda och rusade mot köket. Åh, vad ett pyttelitet kök! Hur ska du laga mat, stackars du? Vi kan inte ens vända på våra stolar!
Hon kastade sin väska rakt på matbordet.
Tant Gerda, plåstra bort väskan från bordet, tack, svarade Ebba bestämt.
Den är ren, jag bara la den där på tåget, där fanns en tidning! suckade hon och flyttade väskan till en stol. Så, vad ska vi bjuda på? Männen är hungriga, vi har bara druckit te hela morgonen. Erik sa att du väntar på oss.
Erik stod i dörren, försökte bli osynlig.
Jag satte på en vattenkokare, sa Ebba. Det finns smörgåsar. Jag hade inte lagat någon stor middag, tänkte att ni kanske vill ta en dusch först och sen se vad vi ska äta.
En tystnad lade sig. Tant Gerda korsade armarna.
Vad menar du med var ska vi äta? Är vi inte hemma? Vi är här för släktens skull! Du får inte möta dina gäster med ett tomt bord! I vår by är det så vi gör om någon kommer på dörren, då får man bästa på bordet!
I Stockholm säger vi att man ska meddela i förväg, svarade Ebba. Och fråga om det passar värden.
Vi meddelade! Erik meddelade! hoppade farbror Sten in, öppnade kylskåpet och pekade på en burk öl. Åh, kall öl! Din, Erik?
Min, kvittrade Erik.
Skål! skrattade Sten, öppnade burken med ett brak och tog en stor klunk.
Ebba blundade, räknade till tio. Det hjälpte inte.
Så, kära gäster, sa hon högt. Vår lägenhet är liten. Sovplatser en soffa. Vi är två, ni är fyra. Det finns ingen plats att sova här.
Hur menar du ingen plats? undrade Sofia, kikande in i rummet. Soffan är stor, vi kan ligga där med mamma och lillekillen. Pappa kan ta en vikningsstol på balkongen. Ni är unga, ni kan ligga på golvet med en luftmadrass. Eller fråga grannen, de har säkert någon ledig säng.
Ebba kände hur hennes mun blev torr. De ville rentav föreslå att de skulle bo i hennes eget hem.
Nej, sade Ebba bestämt. Soffan är vår sovplats. Jag tänker inte ge upp den.
Titta på henne! skrek tant Gerda. Så ynklig! Släkt från fjärran land kommer och du är rädd för en soffa! Vi har bytt blöjor åt din Oskar! Vi har skickat paket till honom i armén! Och nu vill du inte låta dem gå in?
Tant Gerda, ingen jagar er, försökte Erik förklara. Det är bara Ebba som är trött, och platsen är verkligen knapp
Tyst, din kosing! skrek tanten. Din fru respekterar oss inte, du bara gnäller! Vi kom till dig, inte till henne! Vår lägenhet är gemensam, så vi har rätt!
Lägenheten är min, svarade Ebba lugnt men bestämt. Jag köpte den före äktenskapet, lånade lånet själv. Erik bor här för att han är min man. Det ger mig inte rätt att göra vår lägenhet till ett vandrarhem.
En tystnad föll. Farbror Sten slutade dricka, Sofia slutade trumma med foten. Tant Gerda rodnade.
Så det är så mumlade hon. Du tror du är bättre än oss för att du har en kvadratmeter i handen? Känner du inte dina rötter?
Vad har rötterna med saken att göra? började Ebba hetta upp. Det handlar om enkel respekt och eget utrymme. Ni kom med fyra personer till en etta utan att fråga om det passade. Ni ställde bara krav.
Vad är frågan? svarade tanten. Vi är släkt! Vi ville bara sitta ner, prata. Men du
Plötsligt hördes ett krasande ljud och krossat glas. Alla rusade dit. Den femåriga killen, som ville kika i hyllorna, hade vält en dyrbar vas och en stapel böcker. Han stod i spillror och skrek.
Åh herregud! Dima! Skadade du dig inte? ropade Sofia och snurrade barnet i famnen. Varför placerade du vasen där där ett barn springer?
Ebba såg på vasen från Italien, sista pärlan i hennes samling. Det var droppet.
Så, sa hon med skakig röst. Spelet är över. Plocka ihop era saker.
Vad? ropade tant Gerda. Du driver ut oss? Med barnet?
Inte ut. Det är dag, solen skiner. Ni har tid att hitta ett hotell eller vandrarhem. Jag kan ge er adresser, såg dem igår.
Ebba tog fram ett papper ur fickan, räckte det till Erik.
Erik, här är en lista. Det finns ett vandrarhem två kvarter bort, trevliga familjerum. Och ett budgethotell Soluppgången i närheten. Priserna är rimliga.
Har du ingen samvete? gnällde Sofia. Vi har sparat till läkarbesök, inte hotell! Du vill ta barnet ur munnen?
Jag vill bara ha lugn och ro i mitt hem, svarade Ebba. Ni reste för att gå till läkare, då bör ni ha räknat med boende. Eller trodde ni att jag skulle skämma er?
Erik! skrek tant Gerda. Är du man eller en duk? Säg till din fru att hålla käft! Vi går inte! Vi stannar här!
Erik stod i mitten, rosenröd, och såg mellan Ebba som hade bestämt sig och släktingarna som var redo för en kamp.
Tant Gerda började han, men bröt ihop. Det är lite trångt och vasen gick sönder Kanske är ett hotell ändå? Jag jag kan bidra med lite pengar.
Vad? skrek de alla.
Såg du vad du gjort? skrek tanten. Du sålde vår blod för den här snåla tanten! Vi går!
Farbror Sten, som hållit tyst, tog sin sista öl, ställde ner den på en hylla och sa:
Okej, låt oss gå. Vi hittar någonstans att sova. Världen är ändå inte så grym.
De började packa i panik. Tant Gerda svor och kastade förbannelser åt Ebba, minns sina förfäder ända tillbaka till sjunde släktledet. Sofia lugnade barnet högt: Gråt inte, lille, tant Gerda är arg men vi hittar nåt bra.
Ta bort köttet! skrek tanten till Erik och pekade på en säck. LåtErik och jag stod kvar i den tomma lägenheten, kände hur tystnaden återvann sitt grepp och insåg att vår fristad nu äntligen var återigen vår egen.
