Grannen har bestämt att hon kan be om vad som helst nu är det bara att hon flyttar in hos mig. Jag behöver ett utomstående perspektiv. Så här är läget: min dotter Alva är kompis med en kille från grannskapet, en lite äldre kille som heter Gustav. Jag träffar ibland Gustavs mamma, Kerstin, men jag skulle inte säga att vi är vänner.
Det började som att vi bara sågs i samband med barnen. På våra promenader i Solna gav Kerstin mig kläder som var för små för Gustav, och jag gav tillbaka dem med ett leende, samtidigt som jag alltid tog med saft och småkakor till dem som ett tack. Efter ett tag bestämde jag mig för att sluta ta emot nåt från henne det känns bättre att köpa allt själv och inte känna mig skyldig.
Sakta men säkert förvandlades de lugna promenaderna till en märklig dynamik. Kerstin börjar ofta be mig om nåt. Det som var en enkel “kan du ge mig lite mjölk?” blir till “ge mig en kopp kaffe!”. Om någon gillar kaffe så får den köpa den själv, i stället för att tigga varje morgon. Hon dyker upp hemma hos oss, trots att jag aldrig har bjudit in henne. När hon ser Alvas leksaker blir hon helt upprymd och tar med sig leksaker hem igen och igen. Hon vill ha allt. Hon har redan tagit med sig en hel del saker från oss.
Hon bjuder inte in sig själv med argumentet att hennes mamma är sjuk, fast mamman bor i ett eget rum. Kerstin tvekar inte att be om medicin när Gustav är förkyld, och frågar efter vanliga husapotekspiller. Ibland lyckas hon till och med få något för sig själv. Jag fattar inte hur någon kan leva så. Ett enkelt febernedsättande borde varje mamma ha hemma. Hon delar nästan tomma förpackningar och flaskor, och det blir till slut för mitt lilla barn, som jag nu inte längre kan ge den medicinen.
Men det slutar inte där. Hon frågar regelbundet om vi har mat till Gustav. Jag frågar aldrig henne eller de andra grannarna! Jag lagar mat till mitt barn och det är allt. Hon använder vår kundvagn utan att fråga, och vill alltid ha det hon inte har. Alltid saknar hon nåt.
En dag fick jag nog. När hela familjen var sjuk fick jag ett samtal där Kerstin sa att hon skulle komma för en kopp kaffe, men att hon ändå var hos Gustav. Jag älskar barn, men jag är trött på att andras barn kommer in som om det vore en butik, rotar i Alvas grejer och plockar vad de tycker om att leka med. Jag sa till henne att vi var sjuka och att vi kunde smitta henne. Jag borde ha sagt att vi inte kunde bjuda in henne.
Hennes besök kommer aldrig med frasen Får jag gå in? Hon dyker bara upp utan inbjudan och kräver: Ge mig det. Det spelar ingen roll om jag är upptagen eller om jag faktiskt vill ge henne nåt. Det känns som om hon tar över mitt privata utrymme.
Jag har inte ringt henne på länge och har inte bjudit in henne på en promenad. Men hon ringer själv, skriver meddelanden. En kompis menar att jag bara har två val: stå ut med hennes fräckhet eller bryta kontakten. Jag vill inte bråka med henne barnen är kompisar och vi bor nära varann. Snart ska vi köra dem till skolan tillsammans. Jag vet bara inte hur man tar itu med sånt här.
