Ta bara hand om honom för gott! Varför de här formaliteterna? svarade Siv irriterat.
Glömde du fråga mig vad jag ska göra! svarade Niklas med samma ton.
Om du bara frågade en gång i livet så hade du inte brutit dig! svarade Siv.
Jag skulle fråga dig om jag hade nåt att fråga dig om! fnyste Niklas. Det är inte upp till dig!
Så sluta säga åt mig vad jag ska göra!
Du har ingen samvete, sa Siv sårat. Men åtminstone tänk på vår son!
Tänker jag inte? ropade Niklas. Jag tänker på honom mer än du!
Och jag både försörjer och uppfostrar honom!
Om du bara kan fortsätta hota mig att gå och jobba!
Jag kommer gå! sa Siv. Så fort jag hittar något!
Leta först efter ett jobb! svarade Niklas, utan att höja rösten. Och sen kan du öppna munnen!
Niklas lyssnade några minuter på Sivs gnäll, sedan fortsatte han packa.
Du förstår att Kalle blir ledsen för att du alltid är med Rasmus, sa Siv lugnt. När du är med dem märker jag att du ger Rasmus mer uppmärksamhet!
Han är äldre! Det finns mer att prata om med honom, och pojken börjar redan tänka själva! svarade Niklas. Man måste förstå vad han blir till.
Bryr du dig ens om vår egen sons framtid? frågade Siv.
Han är fortfarande liten! Enligt lagen ska han ha mer av mammans tid än pappas. Så ta hand om Kalle tills han blir stor, medan jag
Jag ska umgås med brorson! avslutade Siv meningen åt sin man. Hör du? Med brorson! Och strunta i vår egen son!
Ingen spottar någon! muttrade Niklas. Jag ger all min tid till alla! Men Kalle har en pappa som alltid finns, och min syster uppfostrar sin son med min mamma, inte med en man!
Två kvinnor är inte bra för en tolvåring!
Så, ska jag vara kall mot den där brorsonens tvåkvinnors psyke? Hur blir han en riktig man då?
Niklas, ska jag kalla min mamma så att du blir intresserad av Kalle? pep Siv.
Båda får gå! fräste Niklas. Jag saknar bara din mamma!
Vad händer med Kalle? frågade Siv hånfullt.
Han stannar hos mig! Du har inget att ge honom! svarade Niklas med ett lömskt leende. Jag kommer inte ge dig någon sagolik underhållning med underhållsstöd!
Det där fick Siv att svälja sin ilska, för Niklas hade rätt. Hon hade inget.
Ambitionerna försvann under äktenskapet. Hon hade ingen examen. Hon gick på föräldraledighet för graviditeten och återvände aldrig till universitetet.
Niklas fortsatte packa i tystnad.
Köpte du alla leksaker till Rasmus? överraskade Siv när tystnaden bröts. Jag trodde Kalle också skulle få nåt
Han har redan tillräckligt, viftade Niklas bort, och Rasmus har ingen annan än sin far att lita på.
Min mamma, hans mamma ingen av dem har nåt att säga. Och brorsonen blir bara bortglömd!
Siv kunde inte hitta något att säga, så hon gick för att hjälpa sin man.
Då lossnade ett kort från ett paket. Siv fångade det automatiskt, öppnade och läste texten.
Hennes ögon blev stora, och kortet föll på golvet.
Niklas, vad betyder till min älskade son?
Vem bad dig att rota i mitt liv? skrek Niklas och knuffade bort Siv. Sluta stirra! Sluta!
Jag slutar, mumlade Siv. Men vad betyder det?
Herregud, du kan inte bara vara så hård! ropade Niklas. En vanlig kvinna hade väl förstått efter en gång!
Och du är som en dröm, jag lovar!
Siv hade alla chanser att bli Niklas andra fru, men ödet ville att hon skulle bli hans första. Dock ville den som var tänkt att bli hans första fru, en viss Alva, inte ha den titeln. Hon bodde med Niklas i en hyreslägenhet i Stockholm i ungefär ett år, sedan försvann hon spårlöst. Ingen visste vart Alva tog vägen varken släkt eller vänner.
Niklas sörjde knappt. Som man säger: Bättre en dag ute på slätten än två i tråkigt hus. Han fortsatte sitt liv och njöt av det.
Ett år senare dök Alva upp, men den här gången med ett barn i famnen det ryktades runt bland bekanta.
Hon hade inte gömt att barnet var Niklas. Snart pratade folk om att Alva skulle pressa Niklas mot väggen, kräva underhållsstöd eller till och med gifta sig med honom. Men så blev det inte.
Alva kom för att lämna barnet till sin pappa, och sedan försvinna på egen hand. Hon kunde ha gett Niklas ett paket, men då hade historien kunnat gå åt annat håll. Niklas kunde lugnt ha lämnat barnet på en barnhem eller säga att han hittat det på gatan. Så hade Rasmus framtid varit bestämd.
Istället kom Alva med en korg på tröskeln till lägenheten där Niklas mamma och syster bodde. I korgen låg ett tåligt brev: hon ville gärna vara med och uppfostra, men har inga pengar, ingen kraft och ingen möjlighet. Hon lider av postpartumdepression och har en diagnos som kräver livslång behandling. Hon bad att barnet, som egentligen är brorsonen, inte skulle lämnas i ett barnhem.
Niklas fick kallas för att förklara.
Hur skulle jag veta? ryckte han på axlarna. Kanske hittade någon den här och trodde det var sant! Vi gör test, sen får vi se.
Testet visade att barnet var Niklas son. Då började en lång diskussion.
Vad ska jag göra med barnet? Jag har precis startat mitt företag! klagade Niklas. Jag har avtal, möten, affärer! Och måste jobba själv eftersom jag inte har pengar för personal!
Så du föreslår att vi lämnar vår egna son på ett barnhem? flämtade Anna Karlsson. Det är ju vår egen blodslinje!
Vi vet bara vi tre att han är vår son, och Alva också. Hon kommer nog inte tillbaka. ryckte Niklas.
Anna, vi kan inte låta vårt barn växa upp på ett barnhem! skrek hon. Vad blir vår framtid då?
Jag klarar mig, muttrade Niklas. Det är vad jag önskar er också!
Du har inget samvete, sa systern Lena. Att lämna ditt eget barn på ett barnhem!
Vem frågar dig? svarade Niklas. Du kan liksom inte sy en hästs svans och tro att du är någon.
Jag skulle aldrig ge bort mitt barn! svarade Lena. Aldrig!
Lena var tjugo år när hon blev gravid, men en olycka och en diagnos gjorde att hon inte kunde få fler barn. För henne var ämnet väldigt känsligt.
Skit i det! skakade Anna på huvudet. Om du lämnar barnet på ett barnhem så kommer du få hämnd, och du förlorar både företag, lycka och kanske livet.
Okej! slog Niklas näven mot bordet. Om ni alla är så rättvisa och mänskliga, låt Lena ta barnet, jag fixar pengar, vi ordnar allt. Vi blir alla med och uppfostrar, och jag hjälper som en god farbror.
Vad menar du med hjälpa? undrade Lena.
Försörja! ropade Niklas. Är det tydligt?
Om du gifter dig? frågade Anna.
Vad skulle det ändra? ryckte Niklas på axlarna. Jag fortsätter hjälpa min syster med brorsonen. Allt blir som vanligt.
Niklas betalade faktiskt pengar när han behövde, men han dök sällan upp. När mamma eller syster frågade så sa han att han jobbar både med affärer och med sitt privatliv.
Alla möttes på ett bröllop, vilket lämnade ett bittert intryck, men Niklas berättade för alla vad som behövdes.
Mamma och syster tog hand om brorsonen, medan Siv förstod att hon var gravid. När sonen Kalle föddes förändrades Niklas.
Han såg sin egen blodslinje växa, men bruset av barnens skrik irriterade honom. Då kom han på Rasmus.
Den där har redan gjort sin röst hörd!
Han började åka till systern och mamman för att umgås med brorsonen. Faderliga känslor, väckta av Kalles födelse, riktades mer mot Rasmus, eftersom han svarade.
Kalle blev ofta åsido. Så här gick det i åtta år.
Kalle fick inte helt ingen uppmärksamhet, men han fick nog av Niklas. Men Niklas kände mer för Rasmus.
Fyra år är lång tid för barn, och skillnaden är stor. Vad man kan göra med en tolvåring passar inte en åttaåring. Och med Rasmus hade Niklas redan gjort allt som behövdes för Kalle, så Kalle blev tråkigt för honom.
Siv såg hur deras son hamnade i skuggan för brorsonen. Ilska, avund och irritation blandades, men hon kunde inte göra något.
Hon blev ekonomiskt beroende av Niklas. När hon försökte hitta ett jobb fick hon bara låga, låga tjänster. Hon var gift med en affärsman, van vid bekvämlighet.
Jag kan inte bli kypare eller diskarbetare!
Allt hon kunde göra var att slänga några vassa kommentarer i hopp om att Niklas skulle minnas sonen, eller åtminstone ge honom lika mycket tid som brorsonen.
***
Så, är det din son? frågade Siv chockad. Din egen son? Varför uppfostrar din syster honom?
Ja, Rasmus är min son! Lena är inte hans mamma, men hon uppfostrar honom som om han vore hennes egen!
Och Rasmus vet redan att han inte är biologisk! sa Niklas. Vad mer vill du ha?
Tror du att det är lätt för mig? Allt går fram och tillbaka!
Siv gnuggade pannan, sänkte handen till munnen, tog ett djupt andetag. Hon såg förvirrad och nedstämd ut.
Niklas, ska vi bara ta hand om honom? föreslog hon lugnt. Låt bröderna bo tillsammans! Jag kan bli Rasmus mamma.
Om han inte vill ha mig, så är åtminstone faren alltid nära! Du slipper då att dela upp ditt hjärta mellan två söner!
Är du villig att ta min son? frågade Niklas tveksamt.
Varför inte, ryckte Siv på axlarna. Jag kan ju adoptera honom!
Siv skämtade lite, men hon var osäker på om hon kunde ta ett främmande barn. Men hon tänkte att om båda Niklas söner var nära varandra, så skulle han ge tid åt båda. Hon lovade att ge lika mycket kärlek och uppmärksamhet.
Niklas funderade en vecka och bestämde sig sedan. Han tog med Rasmus, erkände honom som son, och Siv adopterade honom, precis som hon lovat.
Ta hand om henne! påminde Anna Karlsson Niklas. Hon är som en helig kvinna! En annan skulle ha skickat dig till helvetet, men hon förstod, förlät och accepterade!
Efter den handlingen såg Niklas på Siv med nya ögon, fyllda av uppriktig kärlek och tacksamhet. Rasmus accepterade Siv som mamma. Det tog ett helt år innan han började kalla henne mamma, men sen var det en helt vanlig lycklig familj.
