Vänner till vänner kom på semester hos oss: Ånger över att jag inte sa nej.
Förra året ringde min gamla väninna, Lina Berg, och bad mig i sista minuten om jag kunde hysa hennes bästa kompis och hans familj en vecka i vår sommarstuga i Visby. De hade tänkt ta det lugnt vid havet och njuta av sol och sill. Det kändes pinsamt att säga nej, så jag gick med på det men först förklarade jag:
Säsongen är i full blom, så jag kan inte ge dem ett rum gratis. Samtidigt skulle jag inte känna mig bekväm med att ta betalt av dina vänner.
Lina svarade:
Åh, de betalar själv. Pengar är inget problem, de är bara rädda för att bli lurade av någon som tar betalt i förväg och sedan kastar dem ut mitt i vistelsen.
Jag köpte på den. Om jag bara hade vetat hur dyrt det skulle bli, hade jag säkert sagt nej. Jag kände mig lite obekväm, så jag gav dem en rejäl rabatt ungefär hälften av ordinarie pris, alltså runt 2000kr för en vecka.
Den stora dagen anlände. Istället för den utlovade familjen med en tioårig pojke dök en tonårig flicka upp Eira Svensson. Det var förstås bara en bekant, men i ett trippelrum blev det snabbt trångt.
Mötet var hjärtligt. Jag lagade en rejäl middag med köttbullar och potatismos, och efteråt visade jag dem Visbys gamla stadsmurar. Med ett leende gick jag sedan vidare till mina egna ärenden.
Andra dagen bestämde den unge sonen att skjuta med en vattenpistol på TV:n som stod på bordet. Föräldrarna satt i rummet, men det hindrade inte pappaskämtet. De bad om ursäkt och lovade att betala för reparationen, men TV:n gick fortfarande inte. Jag lånade dem en ny från rummet bredvid och frågade vad de hade tänkt göra på kvällen.
Senare samma dag glömde den där tonåringar att fylla på vatten i en vattenkokare och den brann slutligen ner. Sedan började de omarrangera möblerna i det lilla rummet en nattsängslåda och ett bord gick i sönder. De skrattade åt det och föreslog att tejpa bordet och stoppa något under nattduksbordet.
Kulmen nådde sin höjd när en högmäld fest låg på i två timmar på morgonen. När jag klagade på klockan elva och bad dem sänka musiken, svarade de:
Vi kopplar av, vi har betalat för vår egen ro.
Jag fick dem att hålla ner volymen efter den andra påminnelsen.
Det löd ingen mening att diskutera med folk som redan var i feststämning, så jag lät kvällen gå. Nästa dag tog jag ett allvarligt samtal med paret och förklarade att deras beteende inte var acceptabelt. Jag bad dem också vara varsammare med hushållsapparaten.
De ryckte på axlarna och svarade:
Vi har betalat våra pengar.
Jag svarade:
Tacka mig för att ni får spendera semestern som vänner till en vän, annars hade ni kanske inte ens varit här!
Efter mina ord blev de lite mer återhållsamma och apparaterna slutade gå sönder. Men vänskapen verkade ha gått i stöpet.
Vi hördes inte längre. Det hindrade dem dock inte från att ta de presenter och souvenirer jag hade köpt åt dem och vår gemensamma vän. Dessutom försvann två stora badhanddukar och ett frottélakan från rummet.
Jag måste säga att de verkligen är min vän Linas bästa vänner. Vi har känt varandra sedan gymnasiet, ända tills Lina gifte sig och flyttade till Lund. Hon beskrev dem som trevliga och väluppfostrade. Om så var fallet kunde de ha tillbringat varje sommar hos oss.
Det blev som det blev. Lina var tyst ett tag, men en dag sade hon åt mig att de inte hade haft roligt:
De klagade på att jag alltid pekade på dem och förstörde stämningen, trots att de betalade en hel del pengar!
Jag är ledsen, men för de pengar de betalat kan jag inte ens köpa en ny TV, vattenkokare, bord, nattduksbord, sängkläder eller handdukar. På toppen har jag slitna nerver och andra gäster blir missnöjda. Det påverkar vårt rykte, och nästa år kanske någon annan väljer en annan plats.
Å andra sidan har jag lärt mig massor. Nu vet jag att ibland är det bästa att bara säga nej.
