Kära dagbok,
Jag och Erik gifte oss för drygt tio år sedan, båda i mitten av trettioåren. Då var han verkställande direktör i ett stort företag i Stockholm, medan jag drev en skönhetssalong i Göteborg. Vi fick två barn, tog mammaledighet och jag lade ner mitt arbete helt. Ekonomin klarade sig bra, för Erik hade en gedigen lön i svenska kronor.
Erik var en riktig karriärmänniska, ofta borta på affärsresor och spenderade sin fritid med sin mamma. Min svärmor, Ingrid, var en skicklig skådespelerska som kunde spela både sjukdom och ilska med stor övertygelse, för att få sin sons uppmärksamhet. På en familjemiddag vände hon sig till mig och sade:
Erik tillhör mig, och det spelar ingen roll att du är hans fru. För honom är familjen bara jag! Du måste förstå, du är ju också en mamma. Oavsett vad som händer, ska du alltid stå vid din mans sida!
De orden har fastnat i mitt minne. Följande morgon bad jag Erik förklara vad han menade. Han försökte rationalisera sin mammas beteende som om det vore ett dåligt skämt.
Alla goda saker har ett slut. Förra året blev Erik uppsagd och började dricka mer för att dämpa sin sorg. Jag återvände till skönhetssalongen och började jobba igen.
Jag höll fast vid hoppet att han en dag skulle återvända till den person han var, men inget mirakel inträffade. Situationen förvärrades, och jag ansökte om skilsmässa. Erik flyttade in hos min egen mamma.
Jag kände en lättnad över att ha en tallrik mindre att duka åt. Men en månad senare ringde Ingrid och sa:
Har du glömt vad jag alltid har sagt? Du måste alltid hjälpa din make! Min pension räcker inte, så jag kräver att du skickar pengar varje månad för att försörja Erik!
Vilken fräckhet! Jag svarade att jag skulle ansöka om underhåll, för det är faderns ansvar att försörja barnen. Hon svarade att jag själv hade fört sin son i den här situationen.
Jag blev djupt besviken av hennes ord och la på luren. Det märkliga är att jag fortfarande bär en kärlek för min före detta man, men jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till honom.
Med vänliga hälsningar,
AlvaJag hoppas att tiden kommer att ge mig klarhet och styrka att gå vidare med mitt liv.
