Hej du, jag måste bara få ur mig det här. Vi har två barn i familjen, men det känns som om föräldrarna bara har ögonen på ett av dem. Jag har alltid känt att mamma och pappa gillade min syster Elin mer än mig. Det blev tydligt när de tog in henne, hennes man Mats och deras två små barn i vår lägenhet i Stockholm och sa åt mig att packa ihop och dra, för med ditt distansjobb har du råd att fixa ett eget rum.
När Elin gick på universitetet i Uppsala följde hennes föräldrar henne jämt som en liten flicka de springer ärenden åt henne, fixade grejer med dekanus och hjälpte till när hon hade föreläsningar. Nu passar de på deras två ungar, Alva och Viggo. Jag har aldrig fått någon hjälp av dem, och nu blir jag bara utsparkad.
Pappa menar att jag som man borde kunna stå på egna ben, men på något sätt får Mats, som är äldre än mig, inte förväntas försörja sin familj.
När vi grälade om flytten sa jag dumt att jag har lika stor rätt till lägenheten som Elin och att jag också är berättigad till en del av den. Mamma rev ner mig och kallade mig för en gris, för att jag pratade om hur saker skulle delas. Elin skrek att jag försökte kasta ut dem ur deras hem.
Rättsligt ser det inte lovande ut de kan lika snabbt skriva ett testamente och skriva mig ur arvslistan.
Tror du det verkligen kan gå så långt att en familj spricker över en lägenhet? Jag är ju också deras barn, men de behandlar mig som en främling. Så vad är poängen med att ha två barn om jag nu blir helt onödig?
Hör av dig om du har några tankar, jag skulle verkligen behöva ett vänligt öra.
