Vi är två barn, men våra föräldrar verkar bara se ett.
Jag har alltid känt att min mamma och pappa gillade min syster Lovisa mer än mig. När de väl flyttade in i vår familjs lägenhet i Stockholm och tog hand om Lovisa och hennes två små barn, Alva och Nils, tvingade de mig att genast leta ett eget boende med argumentet: Med ditt distansjobb kan du själv ha råd att betala en hyra på 12000kr i månaden.
När Lovisa gick på Stockholms universitet var hennes föräldrar som en skyddande ängel; de följde henne som ett litet barn, fixade alla ärenden hos fakulteten, hjälpte till när hon hade föreläsningar och passade nu barnen. Jag fick ingen sådan hjälp, och nu vill de ha mig ut ur huset.
Min far menar att jag som man ska kunna stå på egna ben, men på något sätt får min svåger Henrik, som är några år äldre än jag, inte förvänta sig att försörja familjen.
Under bråket om flytten såg jag dumt på mig själv och hävdade att jag hade lika stor rätt till lägenheten som Lovisa och att jag också hade ett arv att ta del av. Då svarade min mamma att både hon och min far fortfarande bor där och kallade mig för en gris för att jag pratade om arv och delning. Lovisa ryckte i svängarna och anklagade mig för att vilja driva ut henne och hennes barn ur hemmet.
Juridiskt ser det mörkt ut; jag är säker på att mina föräldrar snabbt kan skriva ett testamente och skriva mig ur arvet.
Kan en familj verkligen gå sönder över en lägenhet? Jag är också deras barn, men behandlas som en främling. Så varför ha två barn om en av dem blir överflödig?
Jag har insett att sann respekt inte kan köpas för pengar eller rättigheter, utan byggs på ömsesidig förståelse. Att hitta sin egen plats i livet kräver inte att man tar ifrån någon annan, utan att man lär sig att stå på egna ben utan att förlora sin mänsklighet. Detta är insikten som kan hålla familjen hel, även när väggarna omkring oss känns tunna.
