Hej du! Jag måste berätta en liten händelse som jag såg i Joakims lilla butik i Gamla stan i Stockholm. Det var en tunn tonåring som stod och stirrade på ett glas hallonsylt medan butiksägaren, Joakim, gick fram till honom.
Hej, Erik, hur är läget?
Tack, herr Joakim, det går bra
Hur mår din mamma, är hon på jobbet?
Nej, hon ligger hemma och känner sig lite sjuk
Tänkte du köpa lite sylt?
Jag tittar bara, mamma älskar hallonsylt men vi har inga slantar just nu.
Då kan du sälja mig ditt armband, det där du knöt själv?
På hans handled hängde ett hemgjort armband av färgglada telefonkablar.
Ja, men det är nog för litet för dig, herr Joakim.
Jag köper det till min brorson. Vad säger du?
Jag tror inte jag får så mycket för det som jag behöver
Precis lika mycket som glaset med sylt kostar. Det tog dig ju flera nätter att göra de där krångliga mönstren!
Ja, jag satt med det tre nätter i rad
Så är vi överens! Armbandet är mitt, sylten är din eller snarare din och min mammas!
Tack, du är så snäll.
Den glada tonåringen log, tog glaset med sylt, tog av sig armbandet och räckte det till Joakim.
Ha en fin dag, herr Joakim!
Vi ses senare, Erik!
Joakims fru, Karin, stod vid kassan och fnissade när hon hörde hela konversationen. När hon såg mig titta förvånat, förklarade hon:
Det kommer fler tonåringar hit. Deras familjer har knappa resurser, men Joakim försöker hjälpa dem genom att byta det han kan. En gång bad han mig sälja honom en spret, och han betalade med en bit av en god salami
Jag gick därifrån med ett hjärta som svällde av Joakims godhet. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att han, som alltid väger varje gram på kassaskalan och justerar när siffrorna är lite för höga, faktiskt hjälper de som har det svårt!
Joakim var känd i vårt kvarter, hans butik var en mötesplats och både han och Karin frågade alltid sina stamkunder hur de mådde, spred glädje och serverade så snabbt de kunde.
Tiden flög, och tolv år gick som en sommarvind. Joakim blev äldre och tog farväl av den här världen På begravningsdagen var det många som kom. Tre löjtnanter stod i bakgrunden, gick fram till hans fru och kysste hennes hand med ett mjukt ord av kondoleans.
Det var just de här pojkarna som Joakim hade stöttat. När jag tog farväl såg jag några barns leksaker i kistan, däribland det där armbandet som hade lärt mig vad sann vänlighet i en butik verkligen betyder. Jag förstod att dessa killar skulle växa upp till män, och Joakim gav dem mer än bara mat han skapade en riktig handelsväxling med ett leende.
Hoppas du gillade historien, vi hörs!
