Se inte på mig så! Jag vill inte ha den här bebisen. Ta den! ropar den främmande kvinnan och kastar en bärsjal i min hand. Jag förstår inte vad som händer.
Min man och jag har alltid levt i harmoni. Vi bråkar nästan aldrig. Jag försöker vara en duglig hustru och hemmafru. Vi gifte oss när vi studerade på Uppsala universitet. Snart blir jag gravid och vi får tvillingar. När barnen blir äldre startar vi ett litet företag i en källare i Stockholm. Jag hjälper min man bara ibland, för jag måste ta hand om barnen och sköta hemmet. Jag älskar att laga mat.
Varje helg väntar min man på att jag ska göra något gott att äta. Jag försöker hitta på nya recept, och han är den främsta smaktestaren. Barnen är också nyfikna på vad mamma lagar den här gången. Trots alla problem, barn, hushåll och arbete har jag aldrig tänkt på vad min man gör. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle vara otrogen. Det är bara så att det senaste året har varit väldigt tufft för oss. Företaget går dåligt och vi sparar varje krona vi kan. Min man måste resa över hela Sverige och skriva under nya köpeavtal. Barnen går i första klass, så jag är hemma med dem.
En dag, när min man och jag kör hem från jobbet, blir vi överraskade av en vacker kvinna. Vi stannar bilen och främlingen går fram till mig och räcker mig en barnvagn.
Titta inte på mig så! Jag vill inte ha den här bebisen om den inte vill vara med mig. Ta den bort! skriker hon som en galning och pekar med fingret på min man.
Jag står där och förstår inte vad som pågår.
Du lovade att lämna henne och vara med mig! Om du inte gör det vill jag inte ha barnet! spottar hon på mina fötter, snurrar runt på klackarna och går iväg.
Jag är chockad i några minuter tills jag inser att jag håller en bärsjal. Jag frågar inte min man; hans ansiktsuttryck säger allt vem den där kvinnan är och att han skulle ha knäckt ihop sig. Tyst går vi in i lägenheten. Där ligger en liten pojke i en bärsjal, högst två veckor gammal.
Hämta barnen från skolan och köp allt jag säger åt dig åt bebisen! nickar min man tyst.
Det har nu gått arton år. Många av mina vänner fördömde mig, de förstod inte varför jag uppfostrade ett annat barns barn när jag redan har två döttrar, Lovisa och Svea.
Jag har aldrig frågat min man om den där kvinnan. Jag har uppfostrat pojken som min egen son. Flickorna är glada över att ha en yngre bror. Vi har inte hållit sanningen hemlig för honom, och när han blir vuxen berättar vi hela historien. Till min förvåning tar han det med ro; han frågar inte ens efter sin riktiga mamma. Jag är lycklig. Jag har tre underbara barn som älskar oss. Förhållandet till min man har försämrats, men han försöker så gott han kan reparera det.
På min sons artonde födelsedag samlas vi i familjekretsen. Mina döttrar, som nu är gifta och bor i Göteborg, vill komma. Vi håller på att sätta oss vid bordet när någon ringer på dörren. Vi hade inte förväntat oss fler gäster, så jag blir orolig. Något har oroat mig hela dagen, och jag har rätt. När jag öppnar korridoren ser jag en smal kvinna som påminner om kvinnan som gav mig sonen.
Jag vill prata med min son! säger hon.
Här har ni ingen son! svarar både min son och jag i kör.
Min son stänger dörren för kvinnan och bjuder in alla till bordet. Jag får tårar i ögonen. Jag är lycklig över att ha en så underbar son, även om han inte är min egen.
