Kära dagbok,
Idag var en av de där dagarna då regnet föll som om himlen hade öppnat sina portar. Jag hade precis avslutat mitt kvällspass på akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm och, som vanligt, var jag trött men nöjd med att få gå hem till min lägenhet i Gamla Stan. Jag var i 60-årsåldern, men pensionen känns fortfarande långt borta jag har ännu inte bestämt mig för att sluta arbeta helt. Istället drack jag en snabb kopp kaffe, drog på mig min mörka regnrock och gick mot hållplatsen utan paraply. På vägen hörde jag plötsligt ett barngråt som ekade över den blöta trottoaren. På en bänk låg ett två veckor gammalt spädbarn, helt blött av regnet och utan någon vuxen i närheten.
Jag knöt ihop barnet i min jacka och försökte lugna den lilla. När jag såg att barnet var helt genomblött, sprang jag tillbaka till sjukhuset och ringde till barnavdelningens barnläkare. När läkaren kom in och såg den lilla, var hans ögon fyllda av medkänsla.
Det är en pojke, ungefär två veckor gammal, säger han. Han är frisk, men jag förstår inte varför någon skulle lämna honom här. En sån liten människa förtjänar kärlek och omvårdnad.
Jag bestämde mig för att stanna kvar på nattskiftet så att barnet inte skulle behöva lämnas ensam. Samtidigt dök polisen upp för att ta ett vittnesmål. Jag höll barnets lilla hand hela tiden, vägrade släppa taget. Efter två timmar kom en ung man och en ung kvinna, båda gråtande, in i korridoren. Kvinnan, som hette Sara, skrek när hon såg den lilla.
Visa oss honom! ropade hon. Kanske är han vår son.
De gick in i barnavdelningens rum, klädde på sig skyddskläder och såg på den lilla pojken. Sara föll ihop i gråt, kramade honom så hårt att hennes händer skakade. Jag stod där förvirrad, men en polis som hade följt dem förklarade snabbt hela situationen.
Sara och Robert har hållit förhållandet hemligt för sina föräldrar, som är emot deras kärlek. Robert’s mamma har länge försökt sabotera för Sara, och när barnet föddes trodde de att deras mor skulle mjukna. Istället misstänkte hon att Sara fött barn med någon annan. När hon fick reda på att barnets mor faktiskt var Sara, släppte hon barnet i närheten av sjukhuset för att göra dem obekväma. Det var en impulsiv handling som nu har lett till detta drama.
Det är tragiskt att den lille pojken kanske aldrig får se sin mormor igen den gamla kvinnan som först hittade honom på bänken. Men jag har lärt mig något viktigt idag.
Lärdomen jag tar med mig är att varje människa, oavsett hur liten eller bortglömd, förtjänar omtanke och skydd. Och ibland är det vår skyldighet att stå upp för dem, även när vädret är som värst och livet kastar oväntade stormar.
JohanJag kommer att följa upp fallet noggrant och se till att barnet får den trygghet och kärlek han förtjänar.
