Karin och jag har bara ett barn, en vuxen son. Han har redan en egen familj och vi är blivna mor och farföräldrar.
Jag växte upp under efterkrigstidens samhällsprogram och gifte mig i trettioårsåldern. Då ansågs jag som en gammal ogift kvinna och alla förväntade sig att jag snabbt skulle skaffa barn. Att vara barnlös var då lika stigmatiserat som att ha drabbats av pest.
Till slut fick vi vår son och bestämde att det räckte. Som utbildade svenskar vet vi att ett barns underhåll kostar mycket, och ju fler barn man har, desto mer pengar behövs. Därför bestämde vi oss för att ett barn var nog. Vi lyckas uppfostra vår son, ge honom en bra utbildning och hålla ekonomin i schack.
Vår son har en helt annan uppfattning. Kort efter vårt bröllop blir hans fru, Sigrid Andersson, gravid och vårt barnbarn föds. Det unga paret har ingen egen lägenhet, så de tar ett lån för att köpa en bostad. Vi hjälper dem att betala av lånet varje månad. Sen får jag veta att Sigrid är gravid igen. Jag frågar hur de ska klara två barn och lånet, men de tar det som en förolämpning och säger att de klarar sig. Jag svarar att om de klarar det, så är det bra.
Under en tid har de lyckats. Men sedan kan Sigrid inte längre gå till jobbet och vår son blir av med sitt. Vad ska de göra? De bestämmer sig för att flytta in i vår hyreslägenhet i Stockholm. Min man, Lars Andersson, säger att han vill hjälpa de unga att betala av lånet. Så Lars och jag betalar deras bostadslån i ett helt år. Jag tror att vi gör dem en stor tjänst, men så visar det sig att det inte är så.
Nyligen får jag veta att lånet fortfarande är obetalt sex månader i efterskott. Vart tog pengarna vägen? Lars är rasande och säger att han inte har orken längre. Jag är i chock och vet inte vad jag ska säga eller göra. Vi har hjälpt barnen, men nu sitter de kvar på våra axlar och lever bekvämt. Vad gör vi nu?
