Jag snackar med dig liksom, så här går det med min mamma och min lilla Märta. Alla mina kompisar har mödrar som utan problem kan ta hand om barnen. För min mamma är det bara omöjligt att passa sin barnbarn. Hon säger hela tiden: Det är ditt barn, jag har redan uppfostrat mitt. Märta är fem år och går på förskolan i Solna. För två år sedan kom jag tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten jag är lärare i lågstadiet, så jag får tyvärr inte ta ledigt så ofta. I sådana fall vore det underbart om mamma kunde hoppa in.
Jag har mycket fritid, speciellt på vintern när jag inte har någon sommarstuga att dra ner i. Mamman sitter hemma hela dagen, bara framför TV:n eller i telefonsamtal med sina vänner. Det finns inga andra aktiviteter hon kan tänka sig. Förra veckan var vi på ögonläkaren och fick veta att Märta har synproblem. Jag ringde mamma och sa att vi måste ha Märta på sjukhuset i tio dagar. Vi hämtar henne från förskolan omkring klockan 13 och kör henne dit på morgonen. Allt ligger nära förskolan, kliniken och mammas lägenhet i samma område i Stockholm.
Märta är väluppfostrad och mamma vet det. Hon är inte gnällig, gör inget oväsen, bråkar inte och äter bara det som serveras. Men ändå har hon en stark motvilja mot att hjälpa till. En dag behövde jag hennes hjälp eftersom både Lennart och jag skulle jobba.
Det vore toppen om mamma kunde komma och hjälpa några dagar, men hon klarar det helt enkelt inte. Lyckligtvis har vi släkt i närheten som kan rycka in. Mormor Karin bor precis bredvid och har egentligen inget att göra nuförtiden, så det vore logiskt att låta henne passa Märta medan vi är på jobbet. Det kostar oss inget extra eftersom hon redan bor i kvarteret, och det skulle verkligen lätta på stressen för både mig och Lennart.
Sedan min mamma gick i pension hjälper jag henne ekonomiskt. Jag ger henne pengar regelbundet och betalar hela hyran, två gånger i månaden. När Lennart och jag handlar tar vi alltid med mamma, så betalar hon själv för det hon köpt. På alla helgdagar skaffar jag dyra presenter till henne. Hon tar all den hjälpen för given och tror att det är min skyldighet att laga mat åt henne och betala hyran, för jag är ju hennes dotter. Men jag fattar inte hur det ska vara! Mitt barn är mitt ansvar, inte något jag bara ska ha som ett extra jobb.
Det känns som att mormödrar inte är förpliktade att hjälpa sina barn, men ändå gör de det. Är det rättvist? Det gör mig riktigt ledsen jag anstränger mig så mycket för min mamma och hon verkar inte uppskatta det alls.
