Jag besöker ingen, jag bjuder ingen, jag delar inte min skörd eller mina verktyg i min by tycker de att jag är galen. Så gick det till att jag gick i förtidspension. Jag hade tröttnat på stadslivet i Göteborg och ville leva i lugnet, ensam med naturen, odla grönsaker, frukt och bär och dricka örtte med riktig svensk honung. Därför köpte jag, innan jag gick i pension, ett hus på landet i Småland för 1,2miljoner kronor.
På våren planterade jag blommor, köpte och placerade små trädgårdsstatyer av tomtar, ekorrar och miniatyrlyktor för 500 kronor. Hela tiden fick jag nyfikna blickar från grannarna. En dag hade en grannfru fått nog, och medan jag satt och planterade plantor kom hon in i min trädgård.
Hon klagade över att hon glömt plantera petunior och antydde att jag skulle dela mina med henne. Men varför skulle jag dela plantor med en kvinna jag inte känner? Det är inte lätt för mig att få tag på petunior, de är lite kräsna i skötseln, och jag hade bara tio stycken. Jag låtsades som om jag inte förstod hennes anmärkning.
En och en halv vecka senare såg jag en annan grannfru prata över staketet med en kvinna som ibland tittade i min riktning. Jag fick intrycket att de pratade om mig.
En sommardag gick jag i trädgården och blev plötsligt avbruten av kvinnans röst. Hon stod vid mitt staket och ropade på mig. Hon sa att hon hade gått förbi mitt hus och sett att jag hade mogna äpplen i trädgården. Hon hade ännu inga egna mogna frukter. Mina ögon blev stora av förvåning. Hur kan man utan att bli inbjuden gå in i någons trädgård och be om frukt? Är det rätt att jag sparar frukten åt min dotter Alva i stället för att äta den själv?
Jag stod i en butik och köpte godis för 30 kronor. Bakom mig i kön började en kvinna som bor på nästa gata fråga mig vem godiset är till, om jag vill bjuda på te hemma. Hur kan det gå till? Vad har hon för att bry sig om varför jag köper godis? Och varför skulle jag bjuda in en främling som varken är vän, släkting eller kollega?
För en vecka sedan såg en grannfru mig gräva i trädgården med en liten spade och frågade vad, var och när jag hade köpt det. Det får mig att känna mig tvungen att svara oförskämt.
I stan händer inte sådana här situationer. Ingen stör dig med påträngande och dumma frågor, ingen ber om ett besök, delar din skörd eller dina trädgårdsredskap. En av mina grannar har dock i förtroende sagt att många bybor tycker jag är onormal. Så är det.
Deras åsikter spelar ingen roll för mig, jag köpte ett hus här för att njuta av min integritet, inte för att bli vän med byns kvinnor eller hamna i skvaller. Om de tror så, låt dem få hålla sig borta från min trädgård och min själ.
