Ute ur mitt hus! ropade jag mot min svärmor när hon återigen började förolämpa mig.
Det enda jag någonsin fruktat i livet var svärmors vrede en kvinna som jag en gång varit gift med i själen. Jag hade nog haft lite tur. Min första make, Johan, kom från ett barnhem i Värmland och hade inga föräldrar. Vår äktenskap skakade bara fem år innan jag lämnade honom. Jag var då student på Uppsala universitet. Efter ett år började Johan dricka, samla skulder och låna sina bekymmer på mig. Jag tvingades avbryta studierna, ta ett jobb på en bistro i Gamla stan och betala av hans obetalda räkningar.
Vår äktenskap lade en hög av problem på mina axlar. När skilsmässan blev klar kände jag en lättnad som om dimman släppte sitt grepp. Äntligen inga fler problem.
Två år gick i ensam återhämtning, steg för steg reste jag mig ur askan. Då mötte jag Erik, en ensamvarg utan tidigare relationer. Allt gick hastigt han friade, jag svarade ja. Vi begav oss till hans mors lägenhet i Norrköping.
Vid dörren möttes jag av en rynkad min, svärmorens ögon som två knastrande ljus. Hon kastade ett kort Hej mot mig och försvann in i ett annat rum. Jag kände först inget, kanske var det min dräkt eller min blick som störde. Vid bordet sänkte hon blicken på mig, tyst. Den där blicken gjorde mig varm i kinderna, och sedan talade hon med en vass ton.
Så du är här, utan utbildning? sa hon med ett snett leende och förakt som en iskall vårvind. Jag tvekade, men svarade lugnt medan jag sipprade på mitt gröna te.
Jo, min utbildning är ofullständig. Livet gick i en annan riktning, men jag har för avsikt att avsluta studierna, svarade jag.
Svärmoren morrade djupt.
Du planerar att studera färdigt? Och när du blir hustru, vad då? När ska du föda barn, laga mat åt din man och sopa golven? Du är en riktig prinsessa, skrattade hon, tog en till klunk av sitt te och ställde koppen på bordet. Jag ska säga dig, min son behöver ingen jungfru som dig.
Din blick är genomsnittlig, både i utseende och figur, och du saknar förstånd, fortsatte hon. På den sekunden kände jag mig förolämpad till rötterna. Jag reste mig hastigt, sprang in på badrummet och brast i tårar. En främling förolämpade mig utan anledning, och min man var tyst. Vi lämnade snabbt deras hus.
Jag ville inte sätta foten i deras hem igen. Men svärmors skugga följde mig hem, och varje gång försökte hon på något sätt såra och förolämpa mig.
Jag sökte hjälp hos en psykolog i Stockholm. Efter några sessioner förstod jag att svärmor var en klassisk manipulatör och jag var ett offer som låtit henne trampa på mig. När hon åter började förolämpa mig, krävde jag att hon skulle ge sig av från mitt hus.
Vi ser varandra inte längre, och det spelar ingen roll för mig. Min man har inget att säga i hela detta.
