Hej du, du tror inte vad som har hänt mig! Jag har faktiskt blivit surrogatmamma två gånger, och nu har jag och mina tjejer allt vi behöver för att leva gott.
Jag fick min första dotter när jag bara var arton. När den kom så enkelt insåg jag att en födsel egentligen inte är så skrämmande. På den tiden var surrogatgraviditet redan vanligt i Europa, så idéen började snurra i mitt huvud.
Familjen var inte särskilt förmögen. Mina föräldrar hade svårt att försörja mig och mina tre systrar. Jag gifte mig när jag var sjutton, och med min man Johan och vår lilla Alva knappt hängde vi ihop. Vi hade knappast pengar och ingen egen lägenhet, så vi fick klara oss på det som räckte. Jag började fundera på surrogat, men Johan var inte med på det, hur mycket jag än försökte övertala honom det verkade ändå vara den bästa vägen ut ur våra ekonomiska bekymmer.
Några år senare föddes vår andra dotter, Freja. Då blev det ännu tuffare och Johan gav upp och lämnade oss. Så jag stod ensam med två små tjejer. Som tur är hoppade min mamma Anna och systrarna Maja och Linnea in och hjälpte till när jag jobbade, men pengarna räckte fortfarande inte. Då bestämde jag mig för att ta tag i den idé jag haft i bakhuvudet länge.
Jag reste till Köpenhamn och ansökte hos ett surrogatcenter där. Det gick flera försök att sätta in ett embryo, men inget lyckades. På sista försöket fick jag en missfall. Jag kom hem, kände mig helt ur knäck, och tänkte ge upp. Sex månader senare såg jag en annons på nätet: en klinik i Malmö erbjöd riktigt bra villkor. Jag ringde, tänkte att det var värt ett försök. Om det gick bra, toppen. Om inte, så är det bara så det blir.
Den här gången gick allt som smort. I tolv månader bodde vi i en fin lägenhet i ett nytt hyreshus tillsammans med våra tjejer. De framtida föräldrarna som skulle ha barnet jag bar var verkligen generösa de bjuder på dyrbara delikatesser, köpte leksaker till Alva och Freja, betalar för våra biobesök och zooutflykter. Nio månader senare födde jag en frisk och vacker pojke, Axel.
Vi flyttade tillbaka till vår hemstad, en liten förort till Göteborg. Surrogatavgiften räckte till att köpa en tvåa i vårt kvarter, och vi hade fortfarande ett helt år framför oss där vi kunde leva som vi ville.
Två år senare blev jag återigen surrogatmamma, den här gången åt en familj från Kina. Jag födde deras barn och kände mig starkare än någonsin.
Idag bor jag, Alva, Freja och Axel i ett stort hus. Tjejerna har allt de kan önska, och livet känns som en solig sommaräng. Visst finns det folk som pekar finger och dömer, men för mig är det inget fel med att ge min familj en bra tillvaro, även om vägen dit är lite ovanlig. Kram!
