Kära dagbok,
Jag har nyligen bestämt mig för att sluta bjuda in någon till vårt hem. Det är inte för att jag sparar pengar jag har ett hus i Uppsala med en fin trädgård, så förutsättningarna finns och jag har alltid något att lägga på bordet.
Det är framför allt tiden i köket som får mig att tänka om. Jag kan laga mat, och jag gör det väl, men att tillbringa halva dagen med att stå i spisen och sedan städa efter gäster är ingen fröjd. För mina barn, Axel och lilla Astra, och min fru Karin hittar jag på nya lekar och aktiviteter, men för att få alla gäster nöjda vill jag inte slösa min energi. När släkt och vänner kommer är jag tvungen att ägna min halva dag åt matlagning, och samtidigt känns det frustrerande att alla andra får chilla medan jag har händerna fulla. Gästerna kommer för avkoppling, så de erbjuder sällan någon hjälp. När de väl har gått måste jag också lägga några timmar på att återställa ordningen i huset.
Jag tar mig tid att plocka undan medan gästerna är här, men det är inte som om de lämnar skräp över hela golvet. Det blir dock en oordning som jag måste rätta till. Möbler blir flyttade, leksaker ligger utspridda i vardagsrummet, sängkläder måste bytas och barnens smet har hamnat på dukar och gardiner. En gång vällde en av barnen en vas på fönsterbrädan, så vi fick både samla jord, tvätta golvet och plantera om blomman. Ibland knäcks lås eller dörrhandtag i deras lek.
Det är svårt att hålla koll på andras barn, och jag kan inte straffa dem för deras upptåg. Föräldrarna är ofta upptagna med sin egen umgänge. Så jag får både laga mat och städa hela huset efter dem.
Gästerna vill naturligtvis veta mer om vårt familjeliv. Jag undviker att tvätta kläder särskilt underkläder när jag vet att någon ska komma, och gömmer saker i garderober. Men de ber ändå om att få se in, och vissa granskar köket i detalj, vilket känns som ett intrång i vårt privata rum. Vår lägenhet är liten, med många möbler, vasar och hängande blommor, och det är inte ovanligt att någon rycker en kvist för att ta med sig den.
Jag har ibland tänkt att kanske jag själv är problemet, att jag är den som gör besökandet jobbigt. Men efter att ha sett hur många gånger jag har gjort samma sak inser jag att jag helt enkelt vill sluta slösa min kraft på att laga och städa för besökare. Jag föredrar att träffa dem på ett café, ta en promenad i skogen och komma hem till ett rent hus.
Lärdomen är klar: mitt välmående och min familjs lugn är viktigare än att ständigt hålla dörren öppen för alla. Jag har lärt mig att säga nej till onödiga inbjudningar och att prioritera en lagom, rofylld vardag.
