Alva lämnade sina drömmar i en lägenhet på Södermalm när hennes tredje kärlek, Sven, plötsligt gick utan ett ord. Det var exakt samma mönster som med de två män som tidigare hade övergett henne. En kväll hade de delat en passionerad natt, och nästa morgon hade de planerat en resa till Kreta. På kvällen kom Sven hem från jobbet, men han hade inte med sig någon av hennes saker inte ens tandborsten. Telefonen var spärrad, hon stod på svarta listan i alla sociala medier. Vad hade hon gjort för att förtjäna detta?
När hennes första pojkvän, Viktor, försvann hade Alva, en föräldralös uppvuxen i en barnhem i Uppsala, väntat på hans återkomst som om hon vaktade ett skattkista. Hon skrev långa brev, stod vid trapphuset och tittade efter honom varje kväll. Viktor hade sagt att hon skulle bli lycklig, men inte med honom. Trots hennes djupa kärlek hade han lämnat henne utan ett farväl. Hon hade sparat ihop för ett bröllop och en lyxig smekmånad, och hade fått en liten ettrumslägenhet från staten. Men en dag återvände hon hem till ett tomt rum; Viktor hade försvunnit med hennes möbler, hennes drömmar krossade som en torr kaka som tappas av tårna.
Vännerna suckade: En man kan ju inte bara gå så. Änkan som jobbade som städerska, fru Karin, kommenterade: Han har säkert hittat en annan fjäder i hatten. Alva kunde inte hitta någon förklaring, men hon fortsatte att leta efter svar.
Ett år senare mötte hon Ingemar, och hennes hjärta slog ett extra slag. Hon höll honom i en vänskapszon tills han föreslog giftermål. Bröllopet gick av stapeln, smekmånaden på Kreta verkade som en dröm, men tre månader senare for Ingemar tillbaka till sin hemstad i Bergen och aviserade skilsmässa via en advokat. Alva fick aldrig en chans att säga farväl ansikte mot ansikte.
Depressionen slog ner som en isblå vinterkväll. Hon åt knappt, lämnade sängen endast för att gå på toaletten, och kände sig som en brinnande ljuslampa utan ström. En dag hörde hon ett raspande vid dörren Sven hade återvänt. Hon kastade en snabb blick i spegeln, såg sig själv blekt men öppnade dörren. Ingen välkomst väntade, bara tomhet. Det här är bara en hallucination, muttrade hon, men kände hur kylan kröp under huden.
Hon ville ha starkt te, så hon gick till köket, hällde upp en skål, och den brännande vätskan spred en glömd värme genom kroppen. Med energi som sakta byggdes upp, klarade hon av veckan, åt sina rester som låg i kylskåpet, och för första gången på månader tog hon sig ut med en skräpsäck. Vid återvinningsstationen hörde hon ett svagt skällande och en lurvig varelse tittade på hennes påse.
Förlåt, litet, men jag har inget kvar till dig, men vänta lite så köper jag en korv och mjölk till dig, sa Alva med ett leende. Den lilla valpen, som hon kallade Mirakel, försvann sedan in i en trång skåp, där en kartong och två metallskålar låg kvar. Hon köpte hundmat och en loppskyddande halsband, men när hon kom tillbaka var Mirakel borta, lika med kartongen.
En röst från vinden yttrade: Jag kastade den, en smutsig sak! Alva gick ner för att leta, men utan framgång. Hjärtat sjönk ännu djupare. Hon satte på TV:n, skiftade kanaler, och hörde åter ett raspande. Mirakel kom tillbaka, men den här gången var det en liten, knäckt spitz som var dräktig. Veterinären konstaterade att den var av rasen svensk lapphund och att ägaren förmodligen letade efter den. Inga identifieringsmärken fanns, så Alva tog bilder och spred annons på internet, men ingen svarade.
Hon behöll Mirakel. När valparna föddes delade hon ut dem, utom en som klängde sig fast vid henne. Nu fyllde nya färger hennes tillvaro, men en bitterhet fanns kvar i hennes bröst. Hon bestämde sig för att ta rättsliga brev från en påhittad notarie och låta dem tro att hon skulle testamentera allt till dem, bara för att se hur de reagerade.
Hon samlade sina tidigare pojkvänner i ett hyrt konferensrum i Malmö och låste dörren bakom sig. Jag släpper er inte förrän ni förklarar varför ni övergav mig, sade hon och satte sig bakom skrivbordet. Först började Sven tala, men varje ord blev avbrutet av de andra, som alla försökte förklara sina handlingar. Alva protesterade: Varför kastade ni mig?
Ingemar ryckte på axlarna och flinade: Jag kunde inte stå ut längre. Viktor svarade: Du var bara en dröm, ingen verklighet. Så kom en märklig detalj om en dröm där Alva upprepade ett namn Zacharias fast hon inte kände någon med det namnet. Alla anklagade henne för otrohet, men hon hade aldrig träffat någon Zacharias.
Efter en stund reste sig Ingemar, knäckte benen och sa: Jag har hittat två döttrar, allt gått bra. Viktor såg nervös ut, men Alva kände mest ilska mot dem alla. Hon kastade nycklarna på bordet och såg hur deras ansikten bleknade. Gå hem, muttrade hon, men kände hur energin läckte ur henne.
Julen närmade sig, och hon hade slagit in en liten gran med Mirakel som sprang runt i snön som en glad julälva. Hon hade inga ornament, men hon var fast besluten att börja på ett rent blad. Hon plockade upp telefonen och hörde en röst: Hej, jag såg er annons om en försvunnen hund. Jag heter Zacharias och jag tror att den lilla är min. Han hade kommit för att hämta Mirakel.
Alva svarade: Jag ger den inte bort, den är min nu. Zacharias föreslog pengar, men hon skrattade och svarade: Jag har inget att sälja, men du får gärna dricka en skvätt glögg med mig. De satt vid köksbordet, skar citron och ost, och delade en skvätt av den dyra konjaken som Alva hade sparat för gäster som aldrig kom. De åt tillsammans, men hennes hjärta kände fortfarande en klump.
När han reste sig för att gå, sade han: Jag är Zacharias. Alva kände hur all den smärta som byggts upp under åren började släppa. Hon insåg att hon hade tillåtit andra att definiera hennes värde och att hennes egen styrka låg i att resa sig varje gång hon föll.
Hon såg på Mirakel, som nu låg och sov i hennes knä, och förstod att livet ibland är som en trasig spegel: bitarna är spridda, men om man samlar dem och ser dem från rätt vinkel kan man hitta en ny bild. Hon lovade sig själv att aldrig låta någon annan skriva hennes historia igen. I varje ny dag fanns en möjlighet att skapa egen lycka, och den insikten blev hennes sista, men mest betydelsefulla, läxa.
