20240412
Kära dagbok,
Låt oss byta lägenheter, funderade grannen när han kom gående på Götgatan och sa: Varför behöver du ens en trerumslägenhet? hörde jag honom säga till mig.
Min dotter Alva och jag bor i en riktigt fin lägenhet som jag ärvt av min mamma. Det är en trerumslägenhet där varje rum är avskilt och ingen har någon genomgång. Vi har en rymlig hall, en separat toalett och badrum, ett litet kök men en stor balkong som vetter mot gården. Var och en av oss har sitt eget rum och vi delar ett stort vardagsrum. Vi är mycket nöjda och har inga planer på att flytta någonstans inom kort.
Historien gick så här: En dag mötte jag en granne, Lars, på vägen. Han talade till mig som om vi redan hade kommit överens om allt. Han rättade till mig med en bestämd ton:
Vet du, tänk på att du bor tillsammans med din dotter, eller hur? Varför flyttar du inte in hos mig och så flyttar du in i min lägenhet? Vi har två rum, det räcker för dig! Varför skulle du behöva en trerumslägenhet? Två rum är tillräckligt för två personer. Oroa dig inte för att vår lägenhet är liten, det finns gott om plats! Vi har letat efter en större lägenhet länge, men utbudet är knappt. Din lägenhet är precis vad vi söker och vi betalar gärna mer.
Jag lyssnade noggrant på Lars, så uppmärksamt som man bara kan. Jag avbröt honom när han började prata om hur bra vi skulle “komma överens”. Jag undrade om han redan hade bestämt allt för mig och Alva och bara väntade på att jag skulle flytta in i hans lilla lägenhet. Det lät nästan som en dröm!
Jag tror du skämtar, svarade jag. Och om du menar allvar, hur tror du att vi skulle vilja flytta till en mindre lägenhet? Tror du att jag är beredd att överge min rymliga lägenhet för en som mest ser ut som en metalllåda? Om jag någonsin skulle byta min trerumslägenhet, skulle det inte vara mot en sån. Och vad menar du med tillräckligt för två? Jag har ingen avsikt att byta.
Lars mumlade sedan något om: Vi vill bara det bästa så att alla trivs. Vi i er, och ni i vår. Ni vet inte vad som är bra för er!
Vi bor fortfarande i vår lägenhet. Lars och hans familj hälsar mig inte längre. Min vägran har tydligen sårat dem djupt.
Det jag har lärt mig av hela detta är att man inte får låta någon annan bestämma över sin egen trygghet och sitt hem. Det är bättre att stå fast vid sina egna gränser än att gå med på något som inte känns rätt.
Erik Johansson.
