Kära dagbok,
Ebba, kan du verkligen göra så här? Max älskar dig, har planerat framtiden, och ni har redan börjat bo tillsammans.
Och du kastar allt i ruiner över ett skämt, utan att ge någon chans.
Alva, jag har redan gett honom en chans. Ni hörde väl vad han sa till mig den gången, eller? Jag pratade framför er
Klick, klick, klick
Ingen signal eller enhet är utanför nätet, hördes i en kall, kvinnlig röst i telefonlinjen. Jag tryckte på hänguppknappen och, med en darrning i handen, slog in ett nytt nummer.
Att störa en äldre dam är sällan den bästa vägen, men när någon som normalt aldrig är ute på fester är borta klockan tre på morgonen är det ett tydligt tecken på att något är fel. Om något har hänt får bara familjen ingripa och jag har ännu inte betraktat Max som familj.
Vi har bara bott ihop i en månad, inga papper, ingen registrerad relation. Hur skulle jag annars kunna kontakta myndigheter för att leta efter honom? Vad skulle de säga? Att jag inte är hans fru betyder att jag i praktiken inte får göra nåt.
Om hans mamma började gräva med spade då blir det en helt annan historia.
Hallå? svarade rösten omedelbart.
Innan jag hann säga något hördes Max röst från andra sidan. Han pratade med sin mamma, som avbröt en sekund för att svara sin son, och sedan återvände till mig.
Vem är det?
Alva? Det är Ebba, Max flickvän. Kan du ge honom telefonen? Det är tre på morgonen och han är inte hemma, jag börjar bli rädd att något har hänt
Max, hör upp, hördes ett brus och några sekunder senare en lugn röst. Jag lyssnar. Vem är det?
Det är jag. Max, vad händer? Du kunde åtminstone säga till mig att du skulle sova över hos din mamma, eller åtminstone inte stänga av telefonen.
Jag har ingenstans att vara, jag var redan orolig för att något allvarligt hänt med dig.
Inget har hänt mig. Jag är bara trött på dig. Jag drar. Jag flyttar till en annan stad, ring mig inte mer. Jag har packat mina grejer, du får lösa vad som blir av lägenheten.
Vi la på. Jag satt kvar på sängen med munnen öppen, fortfarande med den olyckliga telefonen knuten mot örat, och försökte förstå vad som just hade inträffat. De hade dumpat mig, så tydligt. Det var ingen ovanlighet, bara ännu ett avsked utan någon förvarning.
Med tanke på att vi bara levde tillsammans i en månad hade jag omedvetet förberett mig på att han en dag skulle säga något i stil med: Vi passar inte ihop, förlåt. Jag hade själv kunnat säga samma sak. Man vet aldrig vad man upptäcker när man bor med någon i en månad om han har smutsiga strumpor under kudden, om han har en besatthet för gröna ormar eller något helt annat.
Jag hade tidigare brutit med en kille för temperamentsskillnader: han ville ha mindre, jag mer. Men då gick vi alltid skilda vägar i ett samtal, där man tydligt markerade slutet på relationen och gav varandra gå på vidare.
Att bli dumpad via telefon, via någon annans telefon, utan någon förvarning det var första gången för mig. Jag försökte smälta det under de följande tre veckorna tillsammans med min bästa vän, som försökte lista möjliga förklaringar.
Kanske var han rädd att du skulle avslöja något, eller att du skulle slåss?
Vem? Jag? svarade jag förvånat.
Med smeknamnet En halvkrona och 45 kilo är det bara att slåss som finns.
Om du verkligen ville, hade du kunnat föreslå ett möte på ett offentligt ställe eller åtminstone svara på min samtal?
Och om du hade skickat ett sms eller meddelat via vår vanliga chatt vi har ju tre appar installerade varenda.
Att avsluta via meddelande känns inte manligt muttrade Katja, min vän.
Så här blev det då? Inga förklaringar, inget riktigt samtal. Bara så här…
Jag har inga ord, bara uttryck som känns otillräckliga. Jag fattar inte ens vad jag gjort fel.
Oavsett vad du gjort, är det starkare än naturens kraft att du inte kunde göra det flinade Katja och gav mig rådet:
Släng honom ur ditt huvud. Gläd dig åt att du bara spenderade så lite på honom. Hur länge var ni tillsammans? En månad, och innan det bara dejtade ni i en månad.
Så vad är poängen? Det var ju inget alls. Han var så snäll att han själv rensade sig ur din lägenhet.
Det är hyresrätten, den är bara tillfällig.
Även utan stark anledning skulle du ändå ha flyttat om du var tvungen att bo i centrum. Jag hade inte kunnat gå ur den lägenheten psykiskt.
Ser du, något gott kan komma ur detta. Vi hittar en ny kille åt dig, oroa dig inte. Vad har vi för år kvar?
Katja höll sitt ord. En vecka senare gick jag på dejt med brorson till en bekant, en kille som verkade passande för ett kortsiktigt förhållande, om inte för en familj och barn.
När jag kom hem med en bukett blommor hördes ett rop i trapphuset bakom brevlådan Max stormade ut.
Va? Blev du rädd?
Ja, vad gör du här?
Jag förstår inte Vad är den där kvastgrejen?
Blommorna. En ny kille gav dem. Du dumpade mig, fick ett dissociativt språkstörning och glömde vad jag sa till din mamma på telefonen?
Ebba, är du helt normal? Jag skämtade bara! Jag behövde bara en vecka med släktingar.
Kunde du inte bara lämna en lapp eller skicka ett sms? Du förstår väl att om du säger att du lämnar någon, så kommer den personen inte längre att vänta eller hoppas?
Om jag bara hade åkt, hade du ringt mig varje dag i två veckor. Jag ville ha lugn och ro.
Min mamma berättade hur jag rymde hemifrån när jag var tretton och hängde med min farmor. En liknande historia.
Jag var ingen mor till Max, och dessutom ansåg jag att ett beteende som är acceptabelt för en trettonåring inte får gå vidare i tjugoårsåldern. Så jag skickade honom långt bort, till en avlägsen peruansk by. Sen samma kväll kom hans mamma, den så kallade fattiga pojken, för att reda ut saken.
Ebba, kan du verkligen göra så här? Max älskar dig, har planerat framtiden, och ni har börjat bo tillsammans.
Och du förstör allt över ett skämt, utan någon chans för honom.
Alva, jag har redan gett honom en chans. Ni hörde vad han sa, eller hur? Han pratade inför er
Han skämtade fel. Alla har sina egenheter, det gör inte någon till en andra klassens människa, eller hur?
Jag lever mitt liv, och jag behöver ingen som gör sånt här.
Jag förstår att för er är han den bästa pojken, men de flesta kvinnor jag känner, och jag själv, skulle inte tolerera så där.
En kärleksfull kvinna accepterar sin partner med alla hans brister och fördelar.
Så säger jag bara lycka till Max i hans sökande.
Men han älskar dig ändå. Tänk på hans känslor.
Jag börjar förstå varför Max är så fast i sin mammas berättelser: han är van vid att stå i centrum och att alla andra ska anpassa sig.
Livets vägar går dock annorlunda, något Max får lära sig på egen hand kanske drar han slutsatser, kanske inte. Kanske lever han hela livet under mammans vingar.
Jag tänker inte ta hans problem på mig. Jag berättade för hans blivande svärmor med några färgstarka ord att han skulle jaga sin son i den peruanska byn. Vet inte om de nådde honom, men de kom aldrig tillbaka till mig så nog var det rätt beslut.
Fem år senare, nu gift med Sten, hörde jag från gemensamma vänner att Max fortfarande bor hos sin mamma, har ännu inte hittat någon passande flickvän och skyller på alla utom sig själv. Så han har inte dragit några slutsatser. Det kanske är bäst så får han ingen familj att föda upp.
Det jag har lärt mig av allt detta är att man inte får låta någon annan skriva ditt livs kapitel. Man måste stå på egna ben, säga vad man känner och avsluta med respekt, annars blir man bara en skugga under någon annans vingar.
Slutet på dagens reflektion.
