Jag minns den lilla grå kattungen som min vän Ingrid en gång gav mig. Hon var så söt att jag omedelbart föll för den, och bestämde att hon skulle kallas Lillan.Jag kallar dig Lillan, sade jag och smekte hennes mjuka nacke. Katten nickade med sina stora ögon och accepterade det nya namnet, även om hon tidigare bara kallats kisse.
Lillan utforskade sakta sitt nya hem i en liten sommarstuga vid Klarälvens strand, och allt verkade perfekt förutom en sak. Varje morgon möttes hon i köket av den grinigaste mannen jag någonsin sett, min make Gustav. Han muttrade ständigt på mig och jagade bort Lillan från den stol hon hade gjort till sin favoritplats. Men så fort Gustav gick ut på gården, fick Lillan leka med mig, springa omkring med de leksaker jag hade köpt åt henne. Ibland undrade hon varför min kära hustru, Alva, inte hade någon liten pojke eller flicka att dela livet med. Livet skulle ha varit så mycket roligare med barn, och Lillan kunde ha lekt med dem men de fanns inte. Så förstod hon att med en så grinig man som Gustav fanns ingen chans till barn; han tänkte bara på sig själv.
En dag ropade Gustav åt mig: Alva, den där katten har suttit på mina byxor igen, och de är helt i päls!Rengör dem, annars blir jag generad på jobbet! Jag svarade lugnt: Okej, jag tar hand om det, men lämna dem inte på stolen, lägg dem i garderoben. Jag rullade på byxorna med en trasa och fortsatte med mina sysslor.
När våren kom var Alva ivrig att ta med Lillan till sommarstugan. Där kommer du att trivas. Du får sola på gräset, lyssna till fåglarnas sång och äta mogna bär varje dag. Stugan låg i Dalarna, omgiven av blomsterbäddar och de första vårblommorna spred en underbar doft. Lillan nosade på dem, snuffade på nyutspruckna blommor och kunde till och med nysa några gånger. Hon rullade i gräset, jagade en sparv som plötsligt dök upp och hoppade från gren till gren, men lyckades aldrig fånga den.
Alva ropade: Lillan, gå och ät lunch. På verandan stod en skål med mjölk och en skiva korv. Lillan åt snabbt, men innan hon hunnit slicka sig ren stod den grinigaste mannen, Gustav, på verandan och muttrade: Flytta på dig, så trasslar du bara till det! Han knuffade bort katten från räcket. Lillan tog det inte personligt; hon var redan van vid hans hårda sätt. Hon sökte skydd under en liten pergola och lade sig på en bänk, där Alva slängde över en gammal stickad tröja. Den är nu din, lägg dig i den så blir du varm, sade hon och gick vidare till sina sysslor.
Dagarna gick, och Lillan var mest ensam, förutom den sparv som kom tillbaka varje morgon. På sommarstugan flög tiden förbi. Snart var det augusti, skördefesten. Lillan fick dagligen färska, söta bär av Alva, och hon åt även gröna gurkor direkt från rabatten. Men Gustav gnällade ständigt och kallade Lillan för en lat hönsgås. Snart kommer mössarna att strömlinjeforma huset, men du gör inget. Gå och fånga dem! sade han.
Lillan var fortfarande liten och hade aldrig fångat en mus, men den dagen lyckades hon fånga två stycken och lämnade dem på verandan för att bevisa för Gustav att hon kunde. Hösten närmade sig och en dag blev Alva sjuk och fördes till Stockholm. Lillan fick vara ensam på stugan, och sorgen smög sig in. Ingen mer brydde sig om katten; hon fick försörja sig själv. Gustav kom bara förbi några gånger, hämtade den sista skörden, la lite torrfoder i pergolan och försvann igen. Lillan kände hur ensamheten blev ännu tätare när snön föll i början av november. Hon tände en värmande filt i pergolan, men maten var knappt någon, och hon började bli mager.
En kall vinterdag kom Gustav tillbaka, men utan Alva. Istället följde en främling, en man vid namn Mats, som hade köpt stugan genom en trädgårdsförening. De gick runt på tomten, tittade in i pergolan och Mats ropade: Vad gör den här lilla katten här? Den kommer att dö av svält och kyla. Gustav svarade: Jag har ingenstans att ta den. Min fru är på sjukhus, och jag är på jobbet hela dagen Mats skakade på huvudet: Men vad gör vi med detta stackars djur? Bryr du dig om den? Gustav muttrade: Den får stanna här. Om du vill kan du ta den. Mats lämnade med en bit torrkorv och lite bröd till Lillan.
Vår lilla fågel, sparven, kom förbi och kvittrade för att trösta Lillan, men hennes energi släppte. En helg tog Mats, som hade tagit med sig sina skidor, med sig sin fru Irma och körde till stugan för att leta efter den. Vägen till trädgårdsföreningen var dåligt rensad, men han fann stugan, nästan helt täckt av snö, och den lilla pergolan. Han grävde fram dörren med sina händer, öppnade och ropade: Katt, var är du? Är du vid liv, min lilla vän? Inne på bänken låg en gammal ulltröja, och under den en grå svans som pekade upp mot honom. Mats lyfte tröjan och fann Lillan liggande, nästan utan liv. Hon hörde sparvens kvitter och öppnade ögonen. Du lever, min pärla, viskade Mats med tårar i blicken.
Han satte försiktigt en bit köttbullar framför henne och hällde vatten i en liten skål. Lillan sniffade försiktigt, tog en tugga och började äta. Sparven hoppade på dörrkarmen och kvittrade av godkännande. Mats strök katten milt, svepte in henne i en mjuk handduk och kramade om henne. Vi ska ta dig hem nu, lilla vän. Du ska få ett bra liv igen.
Mats förde Lillan till veterinären i Stockholm, som konstaterade att hon var kraftigt försvagad och behövde vila. En vecka fick hon vård, och på en helg tog Mats med henne hem till deras trädgård i Göteborg. Där köpte han en mysig kattkoja och leksaker. Lillan fick äntligen ett tryggt hem och en ny familj som älskade henne.
Några veckor senare ringde Alva, som nu återhämtat sig, och frågade Mats om Lillan levde. Hon hade först fått reda på att Gustav hade kastat bort sin älskade katt. Mats berättade om den sorgsna historien och hur Lillan räddades. Alva blev rörd, men bad inte om att få tillbaka katten hon var glad att Lillan nu hade nya, goda ägare.
Den här berättelsen visar att även i de mörkaste stunderna finns människor med stora hjärtan, redo att rädda dem som lider. Så länge någon har medkänsla finns alltid ett ljus som kan leda vägen.
Tror du på det?
