Det var en kall höstmorgon för länge sedan när jag, som då var den gamle fastighetsskötaren Erik Lund, körde min gamla Volvo 240 upp till soptunnan vid Rönnäsparken i Stockholm. På den grusade betongplattan flög en stor grå trasig bit av en gammal filt, som om någon hastigt kastat den i vinden. Jag muttrade åt mig själv och tänkte att jag skulle plocka upp den, men när jag närmade mig såg jag att trasan låg levande och slingrade sig snabbt bakom de stående soptunnorna. Jag kikade mellan den rostiga stålväggen och de stora metallkärlen och fick syn på en enorm grå katt som låg hopkrupen i mörkret.
Sommaren, som alla i kvarteret hade älskat, hade just nått sitt slut. Dess krona, den ovanligt svala och regniga augusti som året hade bjudit på, räknade ner sina sista dagar.
En tidig morgon rullade en skinande, dyr importbil in i en av de innergårdar som omger Rönnäsparken. Jag var upptagen med att samla upp det löv som hade fallit tidigare än vanligt och blivit blött av nattens regn, när jag lade märke till bilen. Den var något jag aldrig sett förut i vårt kvarter; ingen av grannarna hade någonsin haft ett så lyxigt fordon.
De mörkt tonade glasen hindrade mig från att se insidan. Jag funderade att någon kanske hade kommit för att hämta någon av de boende, men fel. Bilen stod stilla en minut, körde sedan vidare mot soptunnorna och stannade. Passagerardörren öppnades en kvarts och en stor grå trasig filt flög ut på betongplattan.
Vad är det här för folk? De kan inte ens slänga någonting i en tunna utan att tänka på att någon annan får städa efter dem, muttrade jag för mig själv och skyndade mig för att plocka upp det oförrättade avfallet. Bilen rullade vidare och försvann förbi mig, den gnällig Erik Lund, på sin färd mot utgången.
Jag skyndade förgäves. Den grå trasen var inte bara en tygbit den rörde sig, slingrade sig bakom tunnorna och försvann under en liten spricka i den rostiga stängslet. Jag kikade närmare och såg en stor grå katt med en darrande kropp, rädd och skakig.
Vad i hela friden är det här för något? Vem har kastat den här stackars katten i vår gård? Det är som om någon kastar bort valpar och kattungar utan att tänka på dem. Nu har någon slängt ut den vuxna katten. Vem skulle vilja ha en sån här jätte, som bara blir en hemlös vagabond här. Kom fram, var inte rädd, ropade jag.
Katten höjde inte huvudet, utan gömde sig ännu djupare bakom tunnorna.
Kom ut nu, annars kommer soptippbilen snart och kör dig under sig med sina stora luckor
Katten stod helt stilla som en staty, i en obekväm men för den säkra sin egen position, likt en struts som vägrar röra sig.
Jag gick därifrån, förlåt mig, men mitt arbete måste fortsätta, och jag hade fler soptunnor att tömma i grannskapet. Vilka oförskämda människor, muttrade jag medan jag gick vidare.
Den stora, grå katten, som likt en brittisk ras hade hamnat i en främlingsgård, hade förlorat sitt skydd, sitt hem och allt som hushållsdjur har i motsats till gatumus på gatorna.
När soptippbilen anlände, rusade katten i panik ur sitt gömställe och kastade sig in i gården. Utan någon annan plats att gömma sig, skyndade den stackars, plötsligt hemlösa katten in i gräset under den stora bänken och gömde sig där, uppslukad av sina mörka tankar.
I kattens huvud vändes allting upp och ner. Den grubblade på vad som hade hänt, kunde inte förstå hur den hamnat i detta och vad den skulle göra härnäst.
I ett djupt hörn av dess själ glödde en svag förhoppning: någon skulle komma tillbaka och hämta den. Det kändes bättre att bo i ett hus än här ute. Så den beslöt sig för att sitta i den här gården och vänta, snarare än att gömma sig, för att någon kanske skulle hitta den igen.
Gustaf Karlsson, som hade gift bort sin dotter Alva med den unge Erik, fick efter bröllopet bo kvar i lägenheten på andra våningen i en vanlig femvåningsbyggnad. Alva bodde med sin man i samma stad och kom ofta på besök.
De var inte bara mor och dotter, utan även bästa vänner. Det fanns inga hemligheter eller outtalade sår mellan dem, så som ibland händer även bland de närmaste.
Grannarna, som snabbt märkte den lugna, rena katten, trodde den var en huskatt som bara gick ut för att sträcka på benen. Så tänkte också den gamle fastighetsskötaren Gunnel Svensson. Hon betraktade den stora grå skönheten med beundran.
När ingen var i närheten klättrade katten på bänken för bättre utsikt och för sin egen säkerhet, eftersom ingen längre satt där på hösten. Folk hastade förbi på sina ärenden och sällan såg de den dystra invånaren på bänken.
Där tillbringade den natten, för ingen annanstans fanns någon plats att gå till. Att söka skydd långt bort var farligt, för när som helst kunde ägaren komma tillbaka så tänkte katten.
Maten var en bristvara. På gården, tack vare den flitiga fastighetsskötaren, låg inget skräpfylla att plundra. Katten provade att leva på soporna, men möttes av hårda konkurrenter kråkor. De välfyllda, självsäkra fåglarna med starka näbbar anlände i flock och var alltid först. De letade igenom soporna men höll ständigt ögonen öppna. Om du vågade dig in fick du varken tänder eller klor att försvara dig med. Till och med de få hundarna som ibland råkade gå förbi soptunnorna fruktade dem. Katten, som försvagades dag för dag, var i ännu sämre skick.
Efter några veckor av hemlöshet hade den en gång så välskötta katten förvandlats så pass att alla förstod att den var hemlös. Föräldrarna, rädda för att den vilda katten kunde vara sjuk eller bita, förbjöd sina barn att gå i närheten.
Trots motståndet började några grannar i smyg ge mat till den hungriga katten. En av dem var Gunnel Svensson.
Så levde katten på bänkens kant, medan hösten tog över med långa, trista regn som färgade allt i grått.
Katten kände sig lika dyster som vädret. Den förlorade hoppet om att någon någonsin skulle komma tillbaka.
När fastighetsskötaren berättade om katten, uppmärksammade den omtänksamma flickan Eva. Hon hade ofta lyckats hitta föräldrar till hemlösa fyrbenta varelser.
Eva gick runt bland grannarna och försökte ordna ett hem åt katten inför vintern, men utan resultat. Folk var rädda för att ta en gammal, kastad katt i sina hem, och inga övertalningar hjälpte.
Hon pratade med sin syster, men ingen vågade ta ansvar för den vuxna katten. Gunnel kände medlidande med den lille vandraren, men vågade inte ta på sig ansvaret.
Det som Gunnel inte visste var att katten, när mörkret föll, vågade sig upp på brandtrappan nära hennes balkong och smet in i den blomlåda som hängde där. Där tittade den länge ut genom köksfönstret, doftade den varma kaneldoften från brödet som lagades, och längtade efter den hemmets värme som den saknade.
Efter två månader av hemlöshet blev det kallt om nätterna. Katten, genomblöt och förtvivlad, accepterade sin öde och satt stilla på bänken.
När julen närmade sig, kom Alvas dotter, den unga kvinnan Freja, med sin man Henrik, för att övernatta hos Gunnel. Hon förberedde en festmåltid: stekt kött, sallader, pajer och ett stort bröd. De satt och pratade långt in på natten.
Det började regna igen, och i morgon väntas snö, sade Gunnel och lät sin kopp med te stå på bordet, drabbades av en kall rysning när den grå katten hoppade upp på sängkanten.
Katten, rädd, skuttade bakåt så snabbt att den nästan föll ner från den blöta räcket.
Vad är fel med dig, mamma? frågade Freja, men katten svarade bara med ett svagt jam.
Alva, på balkongen var en katt som alltid satt på bänken. Den är också rädd. Vad händer om den faller
Freja och Henrik gick ut på balkongen och såg den hopkrupna katten på bänken. Den flämtade, rufsade ut den blöta pälsen och försökte hålla kvar den liten värme som den fick från den öppna fönsterluckan.
Jag förstår, den måste ha klättrat upp för brandtrappan, sade Henrik och log åt den lilla modigheten.
Vilken modig katt. Vi bör ge den något att äta, föreslog han.
De stod i den kalla, våta luften och bestämde sig för att koka te. Gunnel satt vid bordet, tänkte på allt som hänt, och lånade ut en kopp till sin dotter. Alva hällde upp en bit av den nybakade kakan, dekorerad med en liten ros, som Gunnel alltid gillade. Hon uppmanade sin mamma att dricka den varma teet.
Gunnel drog för gardinerna, tårarna började rinna ner för hennes kinder när hon såg katten stå där, bärande på sin egen smutsiga klädsel. Hon sa:
Nej, jag klarar inte längre.
Hon tog en bit stekt kött och gick mot hallen.
Jag kommer strax tillbaka, sade hon bestämt och tog på sig sin gamla regnrock.
Katten protesterade inte. I sin rädsla och förvåning förvandlades den åter till en grå trasig filt, med lösa ben som hängde tungt. Gunnel höll den kalla, våta vandrare i famnen och tog hem den.
Ingen någonsin frågade Gunnel varför hon gjort så. De frågade inte, för hon var den enda i kvarteret som gjorde det rätta, som en människa.
Katten låg i en vecka under den varma radiatorn. Maten var en sak, men den värme som genomsyrade huset var vad den verkligen behövde. Den nya ägaren döpte katten till Prun Pronk, och för att ge honom en värdig titel la hon till mellannamnet Lars.
Prun, som trots alla farhågor visade sig vara en sann gentleman, uppträdde med en kultur som ingen annan katt kunnat föreställa sig. Om det finns en perfekt katt i världen, så är det Prun Lars Pronk, med sin lugna, kultiverade framtoning. Han blev en fullvärdig familjemedlem och älskad av alla.
Ibland frågar hans fru, med ett lekfullt leende:
Prun Lars Pronk, för vilka synder har du blivit kastad från ditt hem och tvingats bo på bänken?!
Katten svarar inte. Den kan inte tala som människor, men om den kunde, skulle den knappast kunna ge ett svar, för den vet själv inte vad som hände.
Prun har nu bott i Gunnels hus i nästan två år. Han är mätt, omhändertagen och nöjd. Än idag, när någon talar med hög röst, rycker den stora, starka katten ihop sig på golvet och gömmer sig, rädd för återuppleva den gamla skräcken.
Alla som känner den stora grå katten undrar: varför kastades den perfekta Prun ut?
