Min dotter räcker mig en inbjudan till sitt bröllop. När jag öppnar den nästan svimmar jag av förvåning. Så som ödet ville har jag varit gift två gånger. Från mitt första äktenskap har jag en dotter, Märta, och från det andra har jag en son, Johan. Min första fru ville inget barn och kunde inte bli mamma. Jag vill att Märta ska få en trygg barndom, så jag tar kontakt med min dåvarande exfru och ber om att få ta tillbaka Märta. Min nuvarande fru, Karin Lindberg, går med på att adoptera Märta som sitt eget barn.
När Märta är sjutton kommer hon hem och berättar att hon är gravid. Pojken som skulle bli far flyr så fort han får veta det. Vi dömer inte Märta och vi tar emot både henne och hennes ofödda barn utan anklagelser. Karin föreslår att vi skriver in Märta på vår adress.
Märta är arbetslös tills hennes son börjar i förskolan. Karin uppfostrar honom som sin egen son och älskar honom lika mycket som vår gemensamma son. Hon gör ingen skillnad mellan Märta och Johan och ger dem båda samma omsorg.
Ett år går och Märta träffar en ny man. De flyttar ihop först och bestämmer sig sedan för att gifta sig. Alla praktiska arrangemang faller på Karin. Märta skickar bara ut inbjudningarna till gästerna.
När vi får de färdiga inbjudningarna kan jag knappt stå på benen. Endast mitt namn står med på kortet, men inget omnämnande av Karin. Föreställ dig min förvåning! Jag känner mig så obekväm att jag inte vet vad jag ska göra. Karin har lagt hela sitt hjärta på att uppfostra Märta, hon har planerat festen, och ändå blir hon ignorerad.
Jag tar parti för Karin. På bröllopsdagen går jag till Skatteverket, gratulerar de nygifta och går sedan hem. Jag går inte in i restaurangen.
